En grön tomat, en bit kött och en kall risnudelsallad

Ibland händer det att vi får inspiration för att testa något nytt utgående från de ingredienser vi har här hemma. Speciellt trevligt brukar det vara de gånger vi båda deltar i processen, och bidrar med idéer. Förra söndagen blev det just en sådan middag, och slutresultatet blev ganska så gotta. Smakprofilen blev åt Medelhavshållet, med salsa på bland annat omogna tomater, en nudelsallad med Serranoskinka och inlagda grönsaker samt en blodig rostbiffliknande köttbit med rosmarin och vitlök. En riktigt fungerande helhet blev det dessutom, inte bara tre element som samsades om en plats på våra tallrikar.

Tobias gjorde salsan och köttet, och jag tog hand om nudelsalladen. Här nedan är nu recepten på tomatsalsan, köttet och den kalla nudelsalladen. 

Salsa på en grön, en gul och en röd tomat

1 finhackad liten grön tomat (helt omogen)

1 finhackad liten gul tomat (halvmogen)

1 finhackad liten röd tomat (helmogen)

½ rödlök, skalad och finhackad

1 msk finhackad färsk basilika

5 vitlöksklyftor, pressade

ca 1 msk vittvinsvinäger (eller enligt smak)

ca ½ dl valfri matolja (olivolja sku ha varit bäst, men vi hade bara majsolja)

salt, peppar enligt smak

Finhacka tomaterna och löken, pressa vitlöken, blanda ihop allt och sätt till vinägern och matoljan. Salta och peppra enligt smak. Sätt salsan svalt/kallt och låt den dra en timme eller två. För en mindre vitlöksstark smak: ta färre klyftor.

Orsaken att det blev en salsa på tomater i olika mognadsstadier var att själva tomatplantan duckade under av alla vita flygare (skadeinsekter) och vi ville använda de tre sista tomaterna som de var. Ifall man inte har omogna tomater lär det gå att få lite liknande syrlighet genom att sätta med limesaft, och med lite rivet limeskal får man en frisk citrussmak också. Salsan håller i kylen ett antal dagar (om ingen äter upp den), men rödlöken tappar lite av färgen och mjuknar upp då den i princip blir inlagd.

Lite olika stora tomatbitar ger salsan ett trevligt utseende.

Stekt rostbiff på nästan identifierad nötköttsbit

Köttbiten heter pulpa negra på spanska, och lär sitta någonstans i sidan av djuret. Eventuellt är det en del av rundsteken, men vi är inte säkra. Styckdelarna är lite annorlunda än i Finland, så ibland får vi bara gissa var på djuret bitarna suttit. Tur kan vi slå upp på nätet och försöka kolla vad det är vi köpt. Själva konsistensen på köttet är relativt fibrig, och biten anses vara en bra köttbit för grytor och långkok. Eftersom vi oftast vill ha köttet lite blodigt, märktes inte segheten på samma sätt som om den blivit medium eller well done, men helt klart har den här biten mer tuggmotstånd än de flesta styckningsdelarna som är avsedda för biffar. Köttbiten såg ut som en ca 4-5 cm hög, relativt jämntjock och triangelformad pannkaka. Eller som en jättebiff, då biten vägde närmare 1 kg.

Tobias saltade och pepprade köttbiten, satte den i en het gjutjärnspanna och hällde sedan lite matolja i pannan. Då köttet fått en fin färg och blivit lite knaprigt svängde han steken, satte i 2 matskedar med smör och 6 vitlöksklyftor (halverade) och 3 små kvistar färsk rosmarin. Medan den andra sidan stektes vippade/lutade han gjutjärnspannan och skedade olje-smörblandningen över den redan stekta sidan. Totalt blev det väl kring 10-12 minuter i stekpannan. När båda sidorna fått fin färg satte han köttet i en ugnssäker form, hällde över olje-smörblandningen och satte vitlöken och rosmarinen vid sidan av köttet i formen. Sedan satte han formen i ugnen på 130 grader (och vi har ju gasugn, så det motsvarar något mellan 100 och 110 grader i vanlig ugn) i ca 15 minuter. Vill man ha en mer genomstekt färdighetsgrad är det bara att låta köttet stekas antingen längre eller på betydligt högre temperatur. Som det nu var blev köttet nästan rått i mitten, precis som vi vill ha det.

När köttet var klart tog Tobias ut det ur ugnen och satte det på ett skärbräde för att vila 10-15 minuter innan han skar upp det i tunna skivor. Ju svalare köttet är, desto lättare är det att skära tunna skivor. Ja, och man skär ju tvärs över muskelfibrerna för att få mindre tuggmotstånd. Det blev lite rester (över hälften), så köttet hade nog räckt till minst 4 personer totalt.

Den kalla risnudelsalladen blev alltså mitt bidrag, och smakkombinationerna valdes för att passa in med köttet och salsan, men också för att få bort de sista gröna oliverna som stått en tid i kylskåpet. Valet var inte svårt, i alla fall inte med en helt klart Medelhavsbetonad smakvärld med basilika och tomater i salsan, och rosmarin + vitlök på köttet.

 Kall risnudelsallad

Serranoskinka i munsbitsstora bitar (vi har en liten Serranoskinka som Tobias fick i julklapp av firmaW och som han skar en del tunna skivor från. Mängden motsvarade ungefär ett medelstort paket, skulle tippa på ca 80g eller så, men hur mycket skinka du sätter med beror helt på ditt eget tycke 😉)

1 tsk färska timjanblad (kan rivas av stjälken eller hackas fint om man vill ha med hela kvisten)

1 tsk finhackad färsk rosmarin, endast bladen

ca 1½ dl gröna oliver med paprikafyllning, halverad

ca 1½ dl inlagda kronärtskockshjärtan samt ½ dl spad av inläggningen

2 msk kaprisknoppar + 2-3 msk av inläggningsvätskan (för saltet)

Halvera det som behövs delas, och se gärna till att bitarna av skinka och kronärtskockshjärtan är i munsbitsstora bitar. Blanda ihop.

ca 100 g okokta risnudlar (den breda sorten)

salt för vattnet

Koka nudlarna, vilket går väldigt snabbt bara vattnet kokat upp, och skölj dem i kallt vatten så fort de fått rätt mjukhetsgrad för att hindra att nudlarna blir mjukare och börjar klibba ihop. Eftersom det är en kall sallad är det också bra att nudlarna är kalla före de blandas ihop med de övriga ingredienserna, främst för att hållbarheten inte blir allt för kort. Blanda ihop de avkylda och avrunna nudlarna med de övriga ingredienserna. Smaka av för att kolla salthalten. Sätt mera spad av kaprisen eller kronärtskockorna eller salta med havssalt vid behov. Salladen ska inte vara för saltig, men lite salt i någon form behövs för att få fram alla smaker. Jag saltade endast med inläggningsvätskor, inget separat salt. Fördelen med nudelsalladen är att det går att sätta med det man har, så det behöver inte vara exakt de här ingredienserna. Soltorkad tomat skulle ha passat riktigt bra också, eller anjovis istället för Serranoskinkan.

Vi var i varje fall väldigt nöjda med helheten, och salladen räckte till middagen och som lunch på måndagen. Ca 4 portioner alltså. Som lunch stekte jag upp resterna med lite korvbitar, två ägg och en knapp deciliter riven cheddarost. Riktigt gott det med.