Ärenden och lunch på stranden

Är tydligen torsdag idag, och för sällskapets skull åkte jag med när Tobias hade lite ärenden inne i Albrook-stadsdelen. Inget shoppande den här gången, men lite bankbesök och sådant som inte kunde fixas här i Panama Pacifico. Skönt med navigator på telefonen, annars hade vi nog varit lite borttappade långt innan vi hittat till rätt kvarter. Skyltningen här är ganska bra, men man måste vara i rätt fil när skylten kommer, annars  missar man avtaget. Så en navigator är inte helt fy skam.

Vi hade förberett oss på att det skulle ta typ halva dagen, men till vår stora förvåning gick det ungefär 1,5h från det att vi startade hemifrån till det att ärendet var gjort. Så relativt snabbt! På hemvägen körde vi den "vanliga" vägen, dvs den vägen vi åkt de flesta gångerna då vi kommit från Panama City, och den här gången lyckades jag få lite bättre bild på ett av de större minnesmärkena som finns längsmed vägen. På den bågformade väggen bakom statyn står det Dr. Arnulfo Arias M. Servidor de la Nacion Panameña, och är alltså tillägnat doktorn A. Arias Madrid för det han gjorde för Panama i en tid då USA ännu hade ett stort inflytande på landets politik. Vill man läsa mera om denna man, berättar Wikipedian bland annat att han var läkare och politiker, president tre gånger och dog i exil i Florida, USA 1988. Bland annat alltså.

På vägen tillbaks till Panama Pacifico tog vi en tur längsmed vägen som går förbi Playa Venao (även kallad Playa Veracruz, eftersom vägen fortsätter in i Veracruz, ett samhälle som man helst inte ska besöka utan lokala guider) och längsmed den vägen ser man de stora hotellen som finns vid stranden nära porten in till Panama Pacifico. När vi kommit till Playa Venao (efter en polisspärr där de endast kollade id-handlingar, inte körkort eller försäkringspapper) beslöt oss för att äta lunch vid Veramar, det första stället vi åt lunch här ute i Panama. Veramar är en av många restauranger som ligger på stranden, och de serverar väldigt god lokal mat, troligen den bästa på stranden eftersom det aldrig är tomt där under lunchrusningen. Stranden var nästan öde när vi kom dit, och vi var tydligen de första som kom för att äta lunch för dagen. De lokala brukar börja ta lunch vid 12-tiden, och vi var där redan lite efter 11:30. Servicen var bra, och idag talade servitörskan till och med engelska, så jag behövde inte ens försöka använda min nästan befintliga spanska. Ja, mina spanskakunskaper har blivit bättre, och att beställa är inte så svårt om man kan peka på en lista med både spanska och engelska förklaringar av rätterna. Det blåste friskt idag och vi kunde konstatera att solglasögonen var fulla med små små saltstänk redan efter några minuter vid bordet. Vyerna var som vanligt fina och vågornas brus när de rullade upp för stranden lika lugnande som alltid.

Hubby tog ett foto för att lägga på FB. Inget dåligt lunchställe, nej. 

Redan innan förrätten kom in började det dyka upp annat folk, och mera personal likaså. Det blev vatten till lunchen idag också, även om det säkert sku ha smakat med en öl för Tobias. 😉 Vi beställde arañitas till förrätt, serverade med remoulad och en gul-orange limeskiva (troligen någon form av lokal lime-citron-korsning, för de inhemska limón-frukterna vi köpt i Riba har också varit gula/orange i köttet till skillnad från de utländska som oftast är nästan gröna).  Arañitas är alltså kalamare/bläckfisk-tentakler, panerade och friterade och smakar underbart. Huvudrätten idag bestod av det som de flesta äter på Veramar; helstekt corvina-fisk med patacones (tillplattade och friterade plantains dvs kokbanan) och husets smakrika men extremt starka chilisås.

Efter maten blev det också en kopp kaffe innan vi tog in notan. Totala summan (med lite över $3 i dricks inberäknat) landade på $50, så kanske inte världens billigaste lunch, men väl värt sitt pris för generösa portioner av smakrik mat, mycket vänlig service och den otroliga utsikten! Stranden framför restaurangen är oftast ganska välstädad, men redan ett par meter bakom restaurangbyggnaden ser man hur stränderna här i trakten egentligen ser ut om ingen är ute och plockar bort skräpet. Högar av ihopsamlade plastpåsar, flaskor, engångstallrikar och annat skräp tillsammans med drivved och rester av kokosnötter. Inte direkt det man vill se, men verkligheten är ju att alla världens hav börjar vara fyllda med skräp som inte förmultnar, utan flyter på och dessutom dödar djur av alla storlekar. 😢

I varje fall är själva stranden imponerande med sin gula sand, och den lär se helt annorlunda ut då det är ebb. Jag har endast sett den då det varit flod, men Tobias har sett den under ebb, och då lär den ha varit "magisk, helt enkelt magisk - enhörningar och regnbågar överallt!". Jag tror att han skämtar, men den är i varje fall ganska så annorlunda då det är ebb. Vi tog ingen lång promenad på stranden idag, men så pass att jag äntligen fick plocka mina första små strandfynd! Vi höll oss långt från de inrullande tidvattensvågorna, men några lokala innevånare gick nog ut i bränningarna för att svalka sig lite. Vi nöjde oss med den saltiga, fuktiga havsbrisen, och åkte hemåt, igenom samma polisspärr som då vi kom, och de kollade id-handlingarna igen, inget annat.

Jag satte mina strandfynd (musselskal och en liten söndrig snäcka) i vattenbad för att få loss sand och salt, men de är så små att de kommer att försvinna i jorden om jag använder dem som dekorationer i krukorna. Stranden vid Veracruz var översållad av söndriga snäckor, så jag misstänker att de snäckor och musselskal som kommer in på stranden helt enkelt slås sönder mot sanden. Synd, men man måste ju börja någonstans! Tobias var  mindre imponerad av min samling, men han lär ha kommit över samlingsivern redan då han var en liten pojke och plockade snäckor i Australien... 😉

Väl hemma igen hann vi inte mycket annat än byta om till mjukiskläder och sätta oss i soffan innan himlen blev mörk och vattnet började ösa ner. Det dagliga regnet kom som det brukar, och även om det inte var någon direkt åskskur föll dropparna ganska så tungt - synd att bilen står under tak, annars hade hon fått sig en välbehövd dusch. 😁 Nu sitter vi (igen) vid var sin dator, men ska nog bli lite DuoLingo-spanskaövningar för min del om en stund, och så ser vi när vi orkar börja laga middag ikväll. Mätt och belåten är man verkligen efter en så pass ordentlig lunch! 😊

P.S. Du/ni/de som tänker komma hitåt i februari: vi kommer troligen att besöka Veramar och Playa Venao någon dag i februari - om det passar. 😉 D.S.

Amador Causeway

Amador Causeway, Calzada de Amador på det lokala tungomålet - en lång, smal vägbank med en massa bänkar på båda sidorna, och vägen går alltså ut från Panama City till några små öar. Ute på öarna finns det en del mindre matställen, glasskiosker, en lekpark med olika gymnastikredskap för den som orkar röra sig lite mer i värmen och vattenstrålar som skjuter upp ur marken för att svalka lekande barn, en fiskeredskapsbutik, båtar och marinor, en tax-free, några större restauranger, en lagerlokal, någon form av utsiktstorn och ställen att hyra cyklar eller andra mindre fortskaffningsmedel. Lär annars vara stället man ska besöka för romantiska möten... 😉





Vy mot bron över Panamakanalen och Museum of Biodiversity



Sista veckoslutet i den här lägenheten, och äntligen fick vi ut oss i stora världen, utan större ambitioner än att se lite nytt och äta lite gott. Tog en taxi (Uber alltså, de lokala gula taxina räknas som extremsport för alla utom lokalbefolkningen) till Museum of Biodiversity i Amador. Valde att åka efter kl15 dvs hamnade mitt i en av de många trafikrusningar som förekommer i Panama City med omnejd. Vi har inte ännu lärt oss vilka tiden man inte ska ut i trafiken. Resan till Amador tog ca 35minuter, men då blev det en liten omväg eftersom vår uberchaufför inte riktigt kände till Panama Pacifico, och eftersom vi inte fått våra APP-idkort ännu så kommer vi inte ut eller in på området genom porten mot Veracruz. Samma resa 6h senare på hemvägen tog en kvart, så gäller att hitta tider på dygnet då trafiken är lugnare om man inte vill sitta fast på vägen.

 



Väl ute vid Amador och Biodiversitymuséet gick vi ett varv genom en liten "trädgård" eller vildväxande park kanske, och fick se lite lokala växter, blommor och en traditionell hydda, rancho, och såklart begrundade vi muséets arkitektur. Sedan vandrade vi ut längsmed Amador Causeway, nu omdöpt till Amadorbanken i hommage till Alskatbanken mellan Köklotavtaget och Fjärdskär på vägen till Replot. Vad gör vi inte för att börja försöka göra oss hemmastadda i det här landet... 😉

 

En traditionell rancho

Amadorbanken är ganska lång, och har gång- och cykelväg på vardera sidan. Från muséet till den första ön är det ca 2km, men det finns bänkar mellan gångvägen och de svarta stenkanterna ner mot havet med några tiotals meters avstånd. Nästa gång ska vi komma ihåg att ta med vattenflaskorna.



Museum of Biodiversity sett från stranden mot Panamakanalen

 

Vid den första ön stannade vi för att dricka nåt, och bestämde oss för att testa nåt saltigt samtidigt. Vi beställde var sin ceviche; en med räkor och en med bläckfisk plus en lokal öl och en Smirnoff Ica Green Apple. Exotiskt värre. Fiskcevichen var slut redan för dagen, så trots att det var folktomt när vi var där, verkade stället lovande. När vi kom tillbakagående senare på kvällen var det faktiskt ganska mycket folk där som satt och avnjöt middag med släkt och vänner.



Vi fortsatte sedan vidare ut mot den andra ön, Isla Flamenco. Tänkte bara gå ett varv till marinan, men slutade med att vi blev indragna på restaurangen Bucaneros på var sin Margarito. En margarito är alltså en margarita serverad med en Coronita, dvs en liten Corona. Förvånande nog fungerade det! Inte alls dåligt, vilket överraskade oss båda.



Jag valde en margarita med passionsfrukt och hubby valde en med mango. Båda två var väldigt läskande, och trots att vi satt ensamma i den utsiktslösa men luftkonditionerade delen av restaurangen hade vi det riktigt trevligt. De hade ännu kvar av dagens hummer- och krabbfångst, samt färska fiskar på is. Efter att vi kollat igenom menyn valde vi att trots allt beställa in en förrätt som inte lämnade oss besvikna! Eller besvikna på det sättet att det inte lämnade rum för varken huvud- eller efterrätt blev vi kanske lite. Nä, inte ens det. Gott var det, alltihop. De mindre bläckfiskarna och kalamares var bäst, scampin och laxen kanske de minst imponerande. De var goda, definitivt, men långt ifrån det bästa på tallriken. Patacones och friterad yuca med en majonnässås (och ketchup) fungerar minst lika bra som friterad potatis!



Efter en dryg timmes middag (som landade på dryga $62 med dricksen inberäknade) började vi söka oss tillbaks mot vår startpunkt. Vägen ut till Isla Flamenco är fyrfilig, men nu hade de stängt av en fil i vardera riktningen för nåt sorts lopp, eftersom vi såg en hel del folk med nummerlappar som svettandes sprang eller joggade i skymningen. Samtidigt körde ungdomar race med fyrhjulingar, och familjer var ute och njöt av kvällsbrisen. Vägarna var fulla med bilar, så tydligen är det en lokal sed att köra ut till Isla Flamenco och sedan köra in tillbaks till Panama City. En lokal version av en "torgmunk", "pill*ralli" eller cruising är vår gissning.

 

Rekommenderar att kolla upp Amador Causeway på nätet, och vi ska definitivt dit igen nåt tag. Kanske på förmiddagen en klar dag, att man sku få njuta av skylinen av Panama City. Nästa gång är vi dessutom lite bättre förberedda för det som blev en 10km lång extempore promenad.

Vy in mot Pamana City, upplyst i alla världens färger nattetid med en enorm reklamtavla som blinkar discoljus över hela området. Vi fick också njuta av några imponerande blixtar medan vi vandrade tillbaka till muséet för att sedan ta en Uber hem igen. Som sagt; tog en kvart den här gången.

  

Patacones - första försöket

Vi har under de senaste veckorna sett och själva också ätit patacones till maten ett par gånger. Faktiskt båda gångerna som vi ätit dem har det varit till friterad fisk, men patacones hör till de obligatoriska panamanska sidorätterna tillsammans med pommes frites/franskisar, sallad, ris och friterad yuca. Så vad är patacones egentligen?

Patacones är friterad kokbanan. Rätten har flera andra namn beroende på var i världen du befinner dig, men i Panama och de omkringliggande spansktalande länderna kallas den patacones. Kokbananen är som namnet säger en banan, men till skillnad från den "vanliga" bananen blir den godast som tillredd. Sökte en kort stund på internätet för att hitta recept, och det fanns nog en hel del. De flesta var i varje fall väldigt enkla; skala, skär i bitar, fritera, platta ut, låt svalna och fritera på nytt. Servera direkt med önskat tilltugg, men passar bäst med saltig mat.

Vi hade alltså rester, både tilapiasåsen och gårdagens burgundigryta, och de fungerade riktigt fint ihop, konstigt nog. Så nu när vi är mätta och belåtna kan vi mysa i soffan till lite Antony Bourdain ute och på i stora  världen - på Netflix. Fredagsmys på hög nivå, och blir kanske popcorn ännu sen senare ikväll något tag. Ha en trevlig helg gott folk!

 

 

 

En gång friterad kokbanan. Använde en vanlig glasburk för att trycka ut dem.

 

 

 

  

 

Friterad en andra gång, serverad med burgundigryta t.v. och tilapia-kokossås t.h. Burp!