Morgonpromenad i grannskapet

Var idag ute och vandrade lite runt kvarteret där vi bor nu, och det första som jag reagerade på var att +26°C inte är så väldigt varmt om man går i normal promenadhastighet (lokalt sett, enligt oss stressade nordbor är det snarare i snigelhastighet jag vandrade). Först då jag verkligen satte i en högre växel började svetten tränga fram, men likväl blev det inte alls lika svettigt som flera andra gånger då vi varit ute i +30°C eller mer. Kanske det äntligen händer oss att våra kroppar börjat anpassa sig till det obekanta klimatet! Ser lovande ut, speciellt som hungern och törsten och alla kroppsfunktioner (måste bara skriva ut det, förlåt) fungerar som vanligt.

 

Det andra jag reagerade på var hur säkert hela området känns. Till och med de tomterna där inget händer för tillfället, alla tomma radhus, djungeln ut mot stora vägen, ja allt, känns rofyllt eller i varje fall saknas den där gnuttan av misstänksamhet och oron över att någon smyger omkring och iakttar ens alla steg. Vet ju inte om jag/vi höll på att drabbas av paranoia vid P.H. Mosaic, men alla olustiga känslor som fanns närvarande dygnet runt, alla de är som bortblåsta. Kanske det beror på att vi inte vet om här hänt några rån eller andra våldsbrott, vilket vi vet att det hänt närmare centrum av P. Pacifico, till och med rakt utanför Riba Smith. Vi har båda konstaterat att det var ett bra, kanske det bästa av alla möjliga, beslut att hyra lägenheten just här i Woodlands.

 

 

Några bilder från området följer. Ser ganska folktomt it på bilderna, men det var nog en och annan hundägare eller hurtbulle ute och gick samma tid som jag var ute. Blev en halvtimme, och kändes väldigt skönt att veta att jag nog vågar ut mig igen något tag. Skönt också att det var mulet, eftersom det säkert höll temperaturen lite lägre. Solen brukar kunna värma ganska så snabbt, och eftersom ingendera av oss ännu bränt sig (har inte ens använt solkräm mer än ett par gånger) eller ens fått någon direkt solbränna, var det skönt att den här morgonpromenaden inte blev säsongsöppningen för kräftsäsongen för min del.

 



 

Jag vandrade alltså runt området längsmed de större vägarna idag, och yrade inte på bland radhusen. Blir till en annan dag det, eftersom jag främst ville få en inblick i hur stort det redan byggda området är. Det är kanske inte så stort, men längs vägarna ser man hur mycket nytt som håller på att växa fram. Nya bostadskvarter ploppar upp som svampar efter regn, och det blir både rader av egnahemshus och höghus. Det är stora planer som gäller för det här området!

 

Mellan Woodlands och den stora vägen som leder in till Panama Pacifico växer en så gott som orörd djungel. Ljudet av diverse syrsor och fåglar blev ställvis nästan öronbedövande. Otroligt vackert, och grönt. Och myggigt. Stannade för att ta ett par bilder och genast hade jag två stycken som bet mig på benen. Blev därför ingen lång stund att stå där och beundra grönskan och djurlätena, utan jag gick fort vidare innan resten av myggorna hittade mig.

 

Några nya byggprojekt på gång... Förklarar i varje fall varför det kör lastbilar med jordfyllda flak!

 

Så jo, det kommer att komma några hushåll till i Woodlands inom en (kanske) snar framtid.

Midsommar 2017

Midsommar firas inte i Panama. Det är en helt vanlig dag här, och egentligen är det inte ens sommar nu utan vintern har ju just börjat. Fast de kallar det regnperiod. Sommaren är torrperioden. Inte riktigt som där hemma i Finland. I ett försök att återskapa lite finska vibrationer har vi köpt potatis (och glömde dillen fast det finns i Riba Smith) och kanadensisk sill packad i USA. Lite amerikansk majonnäs, danskt smör och lokal ceviche samt ett par tre olika konserver får agera tillbehör. Blir nog bra det här, potatisarna kokar snart. Till efterrätt har vi sparat ett par plattor Fazers popcornschoklad och köpt lokala jordgubbar samt en flaska chilensk skumppa. Tror vi överlevt den här midsommaren också. Var ju inte någon risk för frostskador i varje fall.

 

Bordet är dukat, och tallrikarna fyllda med läckerheter. Potatis med danskt smör, lokal citron-ceviche på någon vit fisk (hade samma konsistens som skomakarlax), majonnäs, sillen, rökta ostron, inlagd sardin och bläckfisk i kryddolja. Mums! En riktigt god midsommaraftonsmiddag med andra ord.

 

Och den passande avslutningen; mousserande vin, Fazers popcornschoklad och jordgubbar.

 

Naturens nattliga fyrverkerier

Värmen och de geografiska betingelserna verkar vara en intressant cocktail; vi verkar ha blixtar var och varannan natt här. Synd att det ska vara så besvärligt att få dessa underbara (om än dödliga) företeelser på bild! Lyckades inte helt med ett enda fotografi förra kvällen, men frekvensen av blixtar lockar definitivt till att börja försöka ännu hårdare. Nästa gång! Nästa gång ska jag få en lyckad bild på dessa skimrande nattliga moln som lyses upp av flimrande ljus, om de så är skapta av Thors svingande av Mjölner eller gnistorna av bockarnas hovar mot himlavalvet! Så ja, åska med blixt (utan dunder) verkar vara en ganska vanlig företeelse här i Panama. Orkade tyvärr inte upp när följande åskväder kom senare på natten, något tag mellan midnatt och kl02, så nästa gång...

Får se fram emot att vår följande lägenhet (förhoppningsvis den vi var och se på igår i Woodlands) har potential för att njuta av åskväder, eller i varje fall bättre förutsättningar än där vi bor nu. Största delen av himmeln blockeras av andra lägenheter/byggnader för tillfället. Yay... Näpp. Måste få se himmeln, måste få se ens en glimt av horisonten. Ens en liten glimt... Måste tyvärr tillstå att det känns väldigt instängt att inte kunna se varken horisonten eller gatuplan. Ser som bäst endast innergården (våning 1, inte gatuplan) och trädena som skymmer det som inte ens är horisonten. Inte helt optimalt efter att ha varit van med Östnylands böljande kullar och Österbottens vida slätter... Men efter gårdagens lägenhetsjakt ser det ljusare ut, och inte bara på natthimlen. Vi har inte skrivit på kontraktet ännu, men vi håller på och lusläser det för eventuella fallgropar i mikroskopisk fontstorlek. Så kanske det kommer goda nyheter ännu i slutet av veckan. 😊
 

 

För en vecka sedan...

 

Idag kväll har det gått en vecka sedan vi landade vid flygfältet Tocumen. Vi satt i mittersta raden (stort plan med 3 bänkrader och 2 gångar, KL757 var numret) mellan Amsterdam och Panama, så störde inte oss att vi hade molnigt så gott som hela vägen. På grund av molnen så var det endast de sista minuterna man kunde se ut över havet och kullarna (bergen?) runt flygfältet. Kontrasten till vyerna när vi startade från Vasa på måndag kväll var ganska stor. Höjder, grönt, och ett myller av hus i Panama City med omnejd.

 

Landningen gick snabbt och säkert. Sedan började cirkusen... Efter att vi äntligen kom ut ur planet (vi satt nästan längst bak, så vi tog ingen stress över att pressa in oss i sardinburksträngseln) började jakten på våra väskor. Eftersom det tog ganska länge att för det första komma av planet och för det andra att gå till hallen med bagaget gissade vi att våra väskor hunnit komma dit före oss. Vi hade rätt, och någon vänlig själ hade lyft ner dem från bandet dessutom. Alla tre väskorna var där, och inga synliga skador på dem heller. Fyllde i tulldeklarationslappen också, vilket alla som stannar i Panama bör göra. Mat, medicin och sånt sku kryssas i, eftersom vi hade med bland annat lite kryddor från Teneriffa och Fazers popcornschoklad. Kommer att smaka extra gott med den chokladen på midsommaren...

 

 

Följande steg var att hitta toaletterna. 11h på flyget med relativt mycket vatten och juice, samt ett par koppar kaffe, krävde det. Wifey hade nog besökt toaletten på flyget efter drygt halva tiden, men lika bra att göra ett besök innan vi sku gå genom tullen och före det visumsbehandlingsluckorna. Så mycket har vi lärt oss av diverse flygfälts-serier; det lönar sig inte att vara kissnödig när man står med sitt turistvisum och förklarar varför man inte har ett hotell bokat, eftersom den blivande arbetsgivaren borde ha fixat en lägenhet någonstans i Panama Pacifico-området.

 

Visumbehandlingen gick relativt smärtfritt trots allt, och tanten i luckan tog bilder och fingeravtryck av oss. Hemresedatum på biljetten hjälper alltid! Rekommenderar inte att åka hit utan returbiljett, även om man inte tänker använda den... Tulldeklarationslappen var tydligen bra ifylld, för efter genomlysningen sa tanten i den luckan att allt var bra, bara att ta väskorna och gå ut och möta värmen. Tur hade vi en lokal herreman som sku köra oss till lägenheten, och efter lite sökande lyckades vi hitta honom. Gudarna vet hur länge han väntat  oss, men glad och vänlig var han. Vi tog vårt pick och pack, och styrde mot bilen. Värmeböljan som kom emot när ytterdörrarna från terminalen gick upp var minst sagt chockerande. Det var som att stiga in i en svensk bastu fullt påklädd. Och fuktigheten sedan - efter max 10 sekunder hade vi båda två ett vått lager över hela kroppen.

 



 

Efter lite pusslande fick vi in alla våra väskor och oss själva i bilen, och vår chaufför började köra mot Panama City, för att sedan ta diverse mindre vägar förbi stan och vidare mot Fort Kobbe, Panama Pacifico. Vi hade tydligen anlänt mitt i kvällsrusningen, så trots att alla inte använder de större vägarna med vägtull var trafiken väldigt livlig. Eller tja, knappast efter lokal standard, men efter våra erfarenheter av rusningstrafik. Gerbykorsningen är inget jämfört med det här!

 

Tur hade vi så mycket nytt att se på så den värsta dödsångesten infann sig aldrig helt. Konstaterade i varje fall att en stor del av trafikstyrandet behöver poliser på vägen, och speciellt i livligare korsningar stod det minst en polis och viftade åt bilisterna hur de sku köra. Trafikljusen gick inte att följa i dessa korsningar (heller). Efter lite mera småvägar och modiga omkörningar parkerade vår lokala chaufför bilen utanför huset där vår nuvarande lägenhet finns. Nycklarna vi fick i ett vitt kuvert funkade, och hissen likaså. Inne i lägenheten var vi lite efter kl19, dvs över 2h efter att vi landat. Vi dumpade väskorna i lägenheten, bytte om till sandaler och svalare kläder och sedan hasade vi oss iväg mot Riba Smith efter det nödvändigaste. Myggor och knott hann bita oss redan den första kvällen...

 

Nu, en vecka senare, känns den första delen av färden väldigt avlägsen. Värmen känns fortfarande tryckande och fuktigheten påverkar definitivt vardagen. Inte ens chans att få nåt torrt i 89% luftfuktighet... Men i stora drag känns det bra, fortfarande lite osäkert i och med att vi har en del på hälft med visumprocessen, bankkontot och en egen hyreslägenhet. Men jag ska inte klaga, fick ju hela lägenheten städad idag medan jag själv satt i soffan och inte gjorde så hemskt mycket...

 

Ja, bloggen har ju redan skördat sitt första offer, så du är härmed varnad. Vi tar inget som helst ansvar för läsarnas eventuella reaktioner på inläggen! 😉

 

 

 



En tur runt kvarteret

I det här komplexet ligger alltså Wartsila Panama Services, dvs där hubby ska börja jobba. Vi har båda varit dit några gånger för att skriva på diverse visumansökningspapper, och fått träffa de blivande kollegerna. Så många nya namn och ansikten! Men är spännande att få börja från noll, så att säga. Spännande och skrämmande.

Riba Smith (den närmaste stora butiken) ligger på andra sidan stora vägen, ett par stenkast från där vi nu bor. Vissa tider av dygnet är det lite svårt att ta sig över, eftersom det finns väldigt få övergångsställen, inga trafikljus (sku knappast fungera ändå, eller de verkar i varje fall vara mer som förslag för bilisterna, inte uppmaning med lagens tyngd), och när det är rusningstider kommer det bilar från alla håll, och de kommer fort! Utbudet är riktigt bra, och trots att personalen endast talar spanska har vi lyckats riktigt bra med våra butiksbesök. Ja, inte det första eftersom kortbetalningar är något ovanliga, så nu är det då kontantbetalning som gäller. Enklare och fram för allt säkrare, eftersom internetuppkopplingen verkar vara ganska så jämförbar med rysk roulett; ibland funkar den, oftast inte...

Vårt närmaste café ligger i grannhuset, och dit var vi på onsdag morgon efter varsin kaffe. De har också bakverk av alla de sorter, och specialkaffe så som irländskt kaffe med Jack Daniels. Det beställs även på förmiddagen, tydligen. Tack vare den colombianska servicekulturen går det undan på det här stället! Den lilla parken mellan "vårt" hus och det här grannhuset är en fin grön oas 💚

Första inlägget

¡Hola!
Ny blogg, nya tag och förhoppningsvis lite mera ork och tid att uppdatera den... Så jo, nu bär det av efter en knapp timmes funderande över namnet, men det lossnade till slut efter att ha lyssnat lite på Raubtier... Tacka vet jag inspirationsmusik!

Hade lite problem med surfplattan här tidigare, eftersom den hade nå tekniska "utmaningar". Efter ett antal halvtimmars påtande lyckades hubby fixa surfplattan så att jag kunde ta några foton med den, så här är nu då de två första bilderna från Panama på den här bloggen! Över lag funkar bloggande via surfplatta lite annorlunda än på dator, speciellt det att bildernas placering inte går att påverka på fler sätt än var de är mellan texten. Går alltså inte att lägga bilder bredvid texten, vilket jag gärna gjort tidigare. Men tack vare ihärdigt petande och påtande av hubby har jag i varje fall nån bild att sätta hit. Bra med it-kunnande/tekniskt överlägsen karl till make. <3

För övrigt mår vi bara bra, och har till och med varit ute och gått idag. Tog en dryg timmes promenad runt kvarteret, nya i området som vi är, och sedan via Riba Smith - vår närmaste butik - efter lite förnödenheter som mat och tvättpulver till bykmaskinen. Har redan kunnat konstatera att de flesta varorna (dvs det som inte är importerat) är lite förmånligare än i Finland, även kött som i det stora hela hör till lyxprodukterna här. Svåraste är nog att börja tänka i dollar/balboa, inte euro, och på spanska. Men bra med utmaningar! Andra och sista bilden är tagen från vår balkong och är med utsikt över husets innergård. Finns två olika simbassänger, varav den på bilden passar även för oss lite större. Tänkte skriva vuxnare, men det sku ha varit fel... I veckan har det varit helt tomt på innergården, men idag har både barnfamiljer och ensamma soldyrkare legat och stekt sig på solstolarna som fått lite solsken. Vi har alltså inte "hunnit" testa varken pölarna eller stolarna. 

 

 

 

Har inte ännu hittat grillområdet, vilket lär finnas någonstans i komplexet...

 

Hubby hade också ett lite annorlunda lördagsprojekt på gång idag; förra hyresgästen hade misslyckats kapitalt med sitt kaffebryggande, så bottendelen av vattenreservoaren var fylld av gammal, möglig kaffesump. Urk! Hubby har haft isär allt som går och spolat rent det, men verkar som om det är nåt större fel på kaffekokaren. Så ser ut som att vi fortsättningsvis får koka vatten + kaffe i en kastrull för att sedan sila det genom ett filter direkt i muggen eller i kaffekannan... Hubby sa f*ck this sh*t, jag går ner till lokala kiosken och köper en ny, billigaste de har! Blev inte den billigaste, den lär ha varit för endast 6 koppar.

 

Det blev en sådan här fin apparat för $33