Idag kväll har det gått en vecka sedan vi landade vid flygfältet Tocumen. Vi satt i mittersta raden (stort plan med 3 bänkrader och 2 gångar, KL757 var numret) mellan Amsterdam och Panama, så störde inte oss att vi hade molnigt så gott som hela vägen. På grund av molnen så var det endast de sista minuterna man kunde se ut över havet och kullarna (bergen?) runt flygfältet. Kontrasten till vyerna när vi startade från Vasa på måndag kväll var ganska stor. Höjder, grönt, och ett myller av hus i Panama City med omnejd.
Landningen gick snabbt och säkert. Sedan började cirkusen... Efter att vi äntligen kom ut ur planet (vi satt nästan längst bak, så vi tog ingen stress över att pressa in oss i sardinburksträngseln) började jakten på våra väskor. Eftersom det tog ganska länge att för det första komma av planet och för det andra att gå till hallen med bagaget gissade vi att våra väskor hunnit komma dit före oss. Vi hade rätt, och någon vänlig själ hade lyft ner dem från bandet dessutom. Alla tre väskorna var där, och inga synliga skador på dem heller. Fyllde i tulldeklarationslappen också, vilket alla som stannar i Panama bör göra. Mat, medicin och sånt sku kryssas i, eftersom vi hade med bland annat lite kryddor från Teneriffa och Fazers popcornschoklad. Kommer att smaka extra gott med den chokladen på midsommaren...
Följande steg var att hitta toaletterna. 11h på flyget med relativt mycket vatten och juice, samt ett par koppar kaffe, krävde det. Wifey hade nog besökt toaletten på flyget efter drygt halva tiden, men lika bra att göra ett besök innan vi sku gå genom tullen och före det visumsbehandlingsluckorna. Så mycket har vi lärt oss av diverse flygfälts-serier; det lönar sig inte att vara kissnödig när man står med sitt turistvisum och förklarar varför man inte har ett hotell bokat, eftersom den blivande arbetsgivaren borde ha fixat en lägenhet någonstans i Panama Pacifico-området.
Visumbehandlingen gick relativt smärtfritt trots allt, och tanten i luckan tog bilder och fingeravtryck av oss. Hemresedatum på biljetten hjälper alltid! Rekommenderar inte att åka hit utan returbiljett, även om man inte tänker använda den... Tulldeklarationslappen var tydligen bra ifylld, för efter genomlysningen sa tanten i den luckan att allt var bra, bara att ta väskorna och gå ut och möta värmen. Tur hade vi en lokal herreman som sku köra oss till lägenheten, och efter lite sökande lyckades vi hitta honom. Gudarna vet hur länge han väntat oss, men glad och vänlig var han. Vi tog vårt pick och pack, och styrde mot bilen. Värmeböljan som kom emot när ytterdörrarna från terminalen gick upp var minst sagt chockerande. Det var som att stiga in i en svensk bastu fullt påklädd. Och fuktigheten sedan - efter max 10 sekunder hade vi båda två ett vått lager över hela kroppen.
Efter lite pusslande fick vi in alla våra väskor och oss själva i bilen, och vår chaufför började köra mot Panama City, för att sedan ta diverse mindre vägar förbi stan och vidare mot Fort Kobbe, Panama Pacifico. Vi hade tydligen anlänt mitt i kvällsrusningen, så trots att alla inte använder de större vägarna med vägtull var trafiken väldigt livlig. Eller tja, knappast efter lokal standard, men efter våra erfarenheter av rusningstrafik. Gerbykorsningen är inget jämfört med det här!
Tur hade vi så mycket nytt att se på så den värsta dödsångesten infann sig aldrig helt. Konstaterade i varje fall att en stor del av trafikstyrandet behöver poliser på vägen, och speciellt i livligare korsningar stod det minst en polis och viftade åt bilisterna hur de sku köra. Trafikljusen gick inte att följa i dessa korsningar (heller). Efter lite mera småvägar och modiga omkörningar parkerade vår lokala chaufför bilen utanför huset där vår nuvarande lägenhet finns. Nycklarna vi fick i ett vitt kuvert funkade, och hissen likaså. Inne i lägenheten var vi lite efter kl19, dvs över 2h efter att vi landat. Vi dumpade väskorna i lägenheten, bytte om till sandaler och svalare kläder och sedan hasade vi oss iväg mot Riba Smith efter det nödvändigaste. Myggor och knott hann bita oss redan den första kvällen...
Nu, en vecka senare, känns den första delen av färden väldigt avlägsen. Värmen känns fortfarande tryckande och fuktigheten påverkar definitivt vardagen. Inte ens chans att få nåt torrt i 89% luftfuktighet... Men i stora drag känns det bra, fortfarande lite osäkert i och med att vi har en del på hälft med visumprocessen, bankkontot och en egen hyreslägenhet. Men jag ska inte klaga, fick ju hela lägenheten städad idag medan jag själv satt i soffan och inte gjorde så hemskt mycket...
Ja, bloggen har ju redan skördat sitt första offer, så du är härmed varnad. Vi tar inget som helst ansvar för läsarnas eventuella reaktioner på inläggen! 😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.