Livet direkt efter flytten

Vi har nu bott i huset i två veckor och ett par dagar, och även om det ännu är långt ifrån organiserat eller ens helt fungerande, så har det gått ganska bra. Lådorna flyter på ännu, men det är helt väntat eftersom vi har en hel del annat att syssla med mellan varven. Tobias har dragit nätverkskablar lite kors och tvärs i gamla telefonledningshålen så att vi har fungerande internet i hela huset, jag har tvättat bort flyttfläckar från väggarna, påtat lite med växterna och röjt/flyttat lådor i de rummen vi använder mest. Ute på gården händer det också lite, och palmerna som vajar längsmed rondellen närmast huset bidrar med sin charm. Helt annorlunda känsla av grönt när man bor på gatuplan, även om vyn utöver Panamakanalen var bra den med.

Finlandsresan 2019 - del 2

Del 2 av vår Finlandsresa (mest i bilder igen) fortsätter där del 1 slutade: från Haparanda till Replot. På Replot spenderade vi nästan en vecka - och vi hann ju också köra runt lite inne i Vasa och ett par turer till Malax - innan vi åkte söderut igen och spenderade sju nätter i Borgå hos min systers katter (hela familjen var på solsemester så vi fungerade som katt- och husvakter). Medan vi var i Borgå hade vi dagsprogram som sträckte sig till Zsar Outlet nära Vaalimaa och Disa's Fish (där de har allt världens gotta), middag med C på Bistro Gustaf i Borgå, lunch med L-moster och familj i Liljendal, en dagsutflyckt till Mattby för att inspektera en av våra kompisars nya hem och lite egen tid med att grilla på bakgården, en Tallinn-utfärd och så passade vi såklart på att mysa med katterna. Det här inlägget slutar med söndagschill i Borgå, dagen före vi åkte på Tallinn-resan med Tobias syster och kusin D. Sol och värme hade vi dessutom, i alla fall nere i Borgå då det blev riktig sommarvärme. 😎

Bläckfisk på två sätt

November. Fiestas Patrias håller på för fullt här i Panama, och för oss betyder det inte så mycket mer än att vi funderat lite mer på lokal mat och lokala livsmedel. I augusti köpte vi en hel djupfryst bläckfisk på 1,2 kg, och här i veckan beslöt jag mig för att äntligen göra något åt den. Så väl inpackad som den var fanns det ingen risk för frystorkning, men varför skjuta upp något när inspirationen infinner sig? Lite bläckfisk är ju aldrig fel, speciellt inte när den blev så pass god som den blev. Tobias menar att jag förstört eventuella restaurangbesök med bläckfiskrätter, då både förrätten (bläckfisk i vitlökssmör) och huvudrätten (spagetti med gräddig svamp-bläckfisksås) blev så lyckade. Helst skulle han velat grilla den, men vi har ingen grill, och det ryms nog ingen på balkongen nu heller, vilket knappast kommer som en överrasknig för någon i det här skedet...

Hälsningar från Fort Lauderdale!

Så blev det då (äntligen) en arbetsrelaterad resa för Tobias som jag också kunde komma med på! Den här resan är en veckas utbildning i Fort Lauderdale, USA, och vi passade på att åka redan på fredagen före kursen startade (idag, måndag) och åker hem nästa måndag. I klartext betyder det två hela veckoslut här, vilket är bådas första gång i USA. Boendet löste vi med en Airbnb-stuga i Wilton Manors-området, med eget kök och liten trädgård, inklusive spindlar och ödlor, och bäst av allt: egen liten pool med bubbelpool. Det är aningen surrealistiskt att spendera en lördagsförmiddag med att jaga löv från en simbassäng och sedan kunna slänga sig i ljummet saltvatten. Lyxliv utöver det vi någonsin upplevt, och inget vi kommer att tröttna på under de här dagarna här i Fort Lauderdale. 

Varning; långt inlägg!

Gräddig svampsoppa med recao verde-sås

Det är inte alltid så lätt att hitta inspiration att laga mat för bara en person, men ett av mina säkrare kort då det händer brukar vara svampsoppor av olika sorter. Torsdagens middag blev därför en krämig svampsoppa med en hemlagad olje- och vittvinsvinägerbaserad örtblandning, inspirerad av recao verde, det vill säga en panamansk kombination av olika örter och grönsaker, mosade till en sås. Vinägern i örtoljan gjorde att det nästan smakade som om jag satt smetana i soppan, vilket är en frisk smakupplevelse efter månader utan smetana, kvarg eller andra syrliga mjölkprodukter. Svamparna blev en blandning av köpta champinjoner och finländska, torkade trattkantareller som mina föräldrar postade åt oss ifjol före julen. Tyvärr minskar det oroväckande i den burken, men än finns det och troligen räcker det nog ett år eller så innan burken är helt tömd.

Nötköttsrulle á la Hubby

Nötköttsrulle fylld med spenat, färska champinjoner, philadelphiaost, soltorkade tomater och valnötter låter väl ganska bra? Tobias lagade den här versionen i slutet av mars. Receptet är som så ofta lite ditåt, så ta det du har och gör det bästa av det om du vill testa en annan form av "rulltårta". Typ. Imorgon, 1:a maj, är det arbetets dag, så ledig dag för Tobias blir det även om vi inte verkar fira Valborgsmässoafton i år. 

Andra halvan av april i ett nötskal

De senaste veckorna har igen gått alldeles för fort. Jag har fortsatt att peta i vår "receptsamling", och vi har därför gjort både Ropa Vieja och Sancocho, båda två typiska panamanska rätter. Det har till och med bakats kokos-chokladkex här hos oss, och det brukar inte hända allt för ofta! Receptet hittar du i inlägget, men som alltid är temperaturen och tiden lite oklara, eftersom gasugnar inte är lika samarbetsvilliga med att ge jämn temperatur som elektriska ugnar med cirkulation. Väderleksmässigt har vi haft ett och annat åskväder, och regnperioden börjar komma igång på allvar. På andra sidan kanalen har de haft ordentliga översvämningar till och med, vilket inte är så roligt för dem vars bilar flutit iväg. Det märks klart att regnfronterna som kommer österifrån sällan orkar sig över Panamakanalen, så hittills har vi klarat oss utan större problem.

Kokos-chokokex 

Matduell nr. 2: Kalkon i ugnen

Sedan november har vi nu haft hel ugnskalkon två gånger. Kalkon är en av de godare och helt klart större matfåglarna, men det är lätt att den blir torr då man steker den i ugnen utan stekpåse. Vi testade att göra kalkon på två olika sätt; en utan och en i stekpåse, så nu kommer då de två olika varianterna i ett och samma inlägg. Jag har skrivit ner lite med riktgivande recept, ifall någon undrar över stektemperatur och längden på stektiden. Bilderna är tyvärr inte bland de bästa, men gott var det! Speciellt den andra kalkonen blev otroligt saftig och smakrik hälsar Tobias, och jag måste hålla med honom. Det lönar sig alltså att sätta kalkonen i en stekpåse för att behålla så stor del av fukten i köttet, speciellt eftersom kalkon faktiskt är en ganska mager fågel fettmässigt.

En grön tomat, en bit kött och en kall risnudelsallad

Ibland händer det att vi får inspiration för att testa något nytt utgående från de ingredienser vi har här hemma. Speciellt trevligt brukar det vara de gånger vi båda deltar i processen, och bidrar med idéer. Förra söndagen blev det just en sådan middag, och slutresultatet blev ganska så gotta. Smakprofilen blev åt Medelhavshållet, med salsa på bland annat omogna tomater, en nudelsallad med Serranoskinka och inlagda grönsaker samt en blodig rostbiffliknande köttbit med rosmarin och vitlök. En riktigt fungerande helhet blev det dessutom, inte bara tre element som samsades om en plats på våra tallrikar.

Hubby beställde en lasagne...

Hemlagad lasagne är en av få maträtter som brukar försvinna till frukost, lunch och middag hos oss. Ofta gör vi den endast med en tomat- och gräddbaserad maletköttsås, men ibland måste även jag försöka laga en béchamel-aktig sås för att få krämigheten att komma fram, och så att man kan se de olika lagren av innehåll. Gott till de flesta ugnsrätterna är knapriga inlagda grönsaker, och till exempel krönärtskockshjärtan i ört-vitlöksmarinad fungerade mycket bra till lasagnen.

Soppa på sillsallad och hummer

Ibland blir man tvungen att ta det som finns i kylskåpet och slå ihop det till något i hopp om att slutresultatet ska vara ätbart. På tisdagen var det en sådan dag här i hushållet. Trots goda försök blev det ingen "utöver-det-vanliga" nyårsmiddag i år, och sillsalladen som var tänkt till förrätt - liksom de två upptinade hummerstjärtarna - väntade snällt i kylskåpet på att få bli uppätna. I brist på en bättre förklaring blev det alltså en hummer-sillsallad-soppa.

Helgmys på Taboga och The Beach House

Lördagen var vår första "ute-på-äventyr"-kväll på flera veckor, och samtidigt en liten bemärkelsedag över att vi nu varit här i lite på 6 månader. Tobias tyckte att vi kunde göra något speciellt, och han bokade därför platser för oss på "The La Vista Experience", och en hotellnatt på The Beach House vid Amador Causeway. En 6-rätters middag med tillhörande drycker ute på ön Taboga (som ligger utanför Panama City, nästan rakt söder om Panama Pacifico/Veracruz), och en hotellnatt i en junior svit med king size säng väntade alltså på oss som helgmys och "date night". Behöver jag nämna att vi såg mest fram emot båtfärden och maten? 😉

Ärenden och lunch på stranden

Är tydligen torsdag idag, och för sällskapets skull åkte jag med när Tobias hade lite ärenden inne i Albrook-stadsdelen. Inget shoppande den här gången, men lite bankbesök och sådant som inte kunde fixas här i Panama Pacifico. Skönt med navigator på telefonen, annars hade vi nog varit lite borttappade långt innan vi hittat till rätt kvarter. Skyltningen här är ganska bra, men man måste vara i rätt fil när skylten kommer, annars  missar man avtaget. Så en navigator är inte helt fy skam.

Vi hade förberett oss på att det skulle ta typ halva dagen, men till vår stora förvåning gick det ungefär 1,5h från det att vi startade hemifrån till det att ärendet var gjort. Så relativt snabbt! På hemvägen körde vi den "vanliga" vägen, dvs den vägen vi åkt de flesta gångerna då vi kommit från Panama City, och den här gången lyckades jag få lite bättre bild på ett av de större minnesmärkena som finns längsmed vägen. På den bågformade väggen bakom statyn står det Dr. Arnulfo Arias M. Servidor de la Nacion Panameña, och är alltså tillägnat doktorn A. Arias Madrid för det han gjorde för Panama i en tid då USA ännu hade ett stort inflytande på landets politik. Vill man läsa mera om denna man, berättar Wikipedian bland annat att han var läkare och politiker, president tre gånger och dog i exil i Florida, USA 1988. Bland annat alltså.

På vägen tillbaks till Panama Pacifico tog vi en tur längsmed vägen som går förbi Playa Venao (även kallad Playa Veracruz, eftersom vägen fortsätter in i Veracruz, ett samhälle som man helst inte ska besöka utan lokala guider) och längsmed den vägen ser man de stora hotellen som finns vid stranden nära porten in till Panama Pacifico. När vi kommit till Playa Venao (efter en polisspärr där de endast kollade id-handlingar, inte körkort eller försäkringspapper) beslöt oss för att äta lunch vid Veramar, det första stället vi åt lunch här ute i Panama. Veramar är en av många restauranger som ligger på stranden, och de serverar väldigt god lokal mat, troligen den bästa på stranden eftersom det aldrig är tomt där under lunchrusningen. Stranden var nästan öde när vi kom dit, och vi var tydligen de första som kom för att äta lunch för dagen. De lokala brukar börja ta lunch vid 12-tiden, och vi var där redan lite efter 11:30. Servicen var bra, och idag talade servitörskan till och med engelska, så jag behövde inte ens försöka använda min nästan befintliga spanska. Ja, mina spanskakunskaper har blivit bättre, och att beställa är inte så svårt om man kan peka på en lista med både spanska och engelska förklaringar av rätterna. Det blåste friskt idag och vi kunde konstatera att solglasögonen var fulla med små små saltstänk redan efter några minuter vid bordet. Vyerna var som vanligt fina och vågornas brus när de rullade upp för stranden lika lugnande som alltid.

Hubby tog ett foto för att lägga på FB. Inget dåligt lunchställe, nej. 

Redan innan förrätten kom in började det dyka upp annat folk, och mera personal likaså. Det blev vatten till lunchen idag också, även om det säkert sku ha smakat med en öl för Tobias. 😉 Vi beställde arañitas till förrätt, serverade med remoulad och en gul-orange limeskiva (troligen någon form av lokal lime-citron-korsning, för de inhemska limón-frukterna vi köpt i Riba har också varit gula/orange i köttet till skillnad från de utländska som oftast är nästan gröna).  Arañitas är alltså kalamare/bläckfisk-tentakler, panerade och friterade och smakar underbart. Huvudrätten idag bestod av det som de flesta äter på Veramar; helstekt corvina-fisk med patacones (tillplattade och friterade plantains dvs kokbanan) och husets smakrika men extremt starka chilisås.

Efter maten blev det också en kopp kaffe innan vi tog in notan. Totala summan (med lite över $3 i dricks inberäknat) landade på $50, så kanske inte världens billigaste lunch, men väl värt sitt pris för generösa portioner av smakrik mat, mycket vänlig service och den otroliga utsikten! Stranden framför restaurangen är oftast ganska välstädad, men redan ett par meter bakom restaurangbyggnaden ser man hur stränderna här i trakten egentligen ser ut om ingen är ute och plockar bort skräpet. Högar av ihopsamlade plastpåsar, flaskor, engångstallrikar och annat skräp tillsammans med drivved och rester av kokosnötter. Inte direkt det man vill se, men verkligheten är ju att alla världens hav börjar vara fyllda med skräp som inte förmultnar, utan flyter på och dessutom dödar djur av alla storlekar. 😢

I varje fall är själva stranden imponerande med sin gula sand, och den lär se helt annorlunda ut då det är ebb. Jag har endast sett den då det varit flod, men Tobias har sett den under ebb, och då lär den ha varit "magisk, helt enkelt magisk - enhörningar och regnbågar överallt!". Jag tror att han skämtar, men den är i varje fall ganska så annorlunda då det är ebb. Vi tog ingen lång promenad på stranden idag, men så pass att jag äntligen fick plocka mina första små strandfynd! Vi höll oss långt från de inrullande tidvattensvågorna, men några lokala innevånare gick nog ut i bränningarna för att svalka sig lite. Vi nöjde oss med den saltiga, fuktiga havsbrisen, och åkte hemåt, igenom samma polisspärr som då vi kom, och de kollade id-handlingarna igen, inget annat.

Jag satte mina strandfynd (musselskal och en liten söndrig snäcka) i vattenbad för att få loss sand och salt, men de är så små att de kommer att försvinna i jorden om jag använder dem som dekorationer i krukorna. Stranden vid Veracruz var översållad av söndriga snäckor, så jag misstänker att de snäckor och musselskal som kommer in på stranden helt enkelt slås sönder mot sanden. Synd, men man måste ju börja någonstans! Tobias var  mindre imponerad av min samling, men han lär ha kommit över samlingsivern redan då han var en liten pojke och plockade snäckor i Australien... 😉

Väl hemma igen hann vi inte mycket annat än byta om till mjukiskläder och sätta oss i soffan innan himlen blev mörk och vattnet började ösa ner. Det dagliga regnet kom som det brukar, och även om det inte var någon direkt åskskur föll dropparna ganska så tungt - synd att bilen står under tak, annars hade hon fått sig en välbehövd dusch. 😁 Nu sitter vi (igen) vid var sin dator, men ska nog bli lite DuoLingo-spanskaövningar för min del om en stund, och så ser vi när vi orkar börja laga middag ikväll. Mätt och belåten är man verkligen efter en så pass ordentlig lunch! 😊

P.S. Du/ni/de som tänker komma hitåt i februari: vi kommer troligen att besöka Veramar och Playa Venao någon dag i februari - om det passar. 😉 D.S.

Patita de cerdo

Patita de cerdo låter kanske som någon form av liten bakelse, men det är det spanska namnet på grisfötter. Idag testade jag alltså att koka nassetassar i kryddlag, och i skrivandets stund kokar de på låg värme tills de är färdiga, vilket torde ta något mellan en och två timmar. Uppdaterar närmare koktid i slutet av inlägget, tillsammans med ett utlåtande om hur det hela slutade och om de är ätbara. Tilltuggen till grisen skriver jag också in i slutet, då jag vet. Skriver den här gången inlägget medan jag väntar på att maten blir färdig, så blir mer eller mindre "fel" tidsform vissa rader.

Vi köpte 0,96kg dvs tre halva grisfötter för $2.58/kg, så ingen stor investering i sig, och kommer nog att köpa det pånytt om det blir gott. Först sköljde jag av fötterna ordentligt för att få bort så mycket benmjöl som möjligt och lät fötterna ta ett litet bad i en 10-15 minuter medan jag skalade två lökar och en hel vitlök samt plockade ihop mina kryddor. Lagerblad, färsk timjan, färsk rosmarin, hela kryddpeppar, kryddnejlika och såklart salt.

När jag tog upp grisfötterna torkade jag av dem med lite hushållspapper, klippte av skinnet som höll ihop delarna och stekte upp dem i lite ister i en gjutjärnsstekpanna så att huden fick färg och saltade dem lite samtidigt. I gjutjärnsgrytan satte jag också en liten klick ister och slängde i den hackade löken, de hela vitlöksklyftorna, salt, kryddpepparn, kryddnejlikorna och timjanen, och rörde om ett par varv för att få en jämn blandning. Rosmarinen väntar jag med till senare och om det känns att den passar i så lägger i den just före så att spadet inte blir för bittert. Ja, det här är första gången jag tillreder grisfötter och har inte fullt koll på vad jag gör. Ingen överraskning egentligen...

När jag fått lite färg på skinnet hällde jag över ett par deciliter vatten för att få så mycket smak som möjligt ur stekpannan och hällde alltihopa i grytan med lök-kryddblandningen. Den hade inte hunnit börja brynas ännu, och ville egentligen bara få upp värmen i grytan utan att ha en tom gryta. Placerade bitarna så att de var jämnt på bädden av löken och kryddorna, och täckte hela härligheten med vatten. Rörde ner lite sriracha (chili-såsen vi använder i nästan alla maträtter som vi vill ha styrka i, och som jag ibland glömmer att nämna) och lät alltihopa koka upp ordentligt, för att sedan puttra på låg värme under lock i den tid det nu tar för fötterna att bli färdiga. Skummar gör det i varje fall lite, och köttskum är bäst att sleva bort. Samtidigt får man ju bort lite av fettet på ytan.

När fötterna kokat i 1 h var de ännu ganska sega, så de fick koka lite till, och passade på att sätta med 3 små rosmarinkvistar då jag kollade. Jag satte lite bönor i blöt i morse, så de kokade jag upp i en egen kryddlag. Jag vill gärna ha liknande smaker men inte identiska (blir för mycket av det goda i så fall), så jag använde lagerblad och vitlök för att binda smaken till grisfötterna. När bönorna var klara tog jag dem bort från spisen. I en mindre kastrull fräste jag upp hackade tomater, paprikor, lök och culantro, och satte med lite shriracha. De hackade grönsakerna var resterna av gårdagens tomat-salsa, och sedan satte jag bönorna och vitlöksbitarna med salsan med hjälp av en hålslev. Saltade och pepprade, och så fick det vara bra med det. Bön-salsa typ.

Efter 1h 45min var nassetassarna färdiga! Spadet var förvånansvärt sött, men inte en endaste hel lökbit hittade jag i grytan. De har tydligen kokat sönder, och eftersom de inte var brynta före de började koka blev det ingen bitter löksmak. Rosmarinen kom passligt fram också, och övriga smaker gick att uppfattas i bakgrunden. Väldigt mild smak med andra ord, och det smakade inte alls fotsvett.

Som ett annat tilltugg blev det kokad otoe, dvs maniokrot, och den kokade jag i vatten tills den var mjuk. Precis som yucan måste otoen kokas i rikligt med vatten minst en gång för att kunna ätas. Sedan slog jag ut vattnet och tänkte låta det sista vattnet ånga bort från otoebitarna tillsammans med en klick smör. Tanken var god, men eftersom jag tydligen lät otoen koka för länge, resulterade det i att bitarna inte alls hölls ihop mera, så därför satte jag med en dryg deciliter grädde och lite salt, och vips hade vi mos istället. Blev lite som en mycket kletig, seg och kompakt potatismos, men smaken var god i varje fall.

Helheten fungerade helt ok, och även om färgen på såsen och nassetassarna var lite anemisk, var smaken riktigt behaglig. Jag var lite orolig över att konsistensen skulle bli otrevlig, men trots att skinnet var lite som en väldigt kompakt gelatinpudding, gick det riktigt bra att äta. Så summan av kardemumman är väl att det finns en chans att vi kommer att göra något liknande en annan gång, för dåligt var det verkligen inte. Till sist en bild på maten så som den såg ut på min tallrik. Lite samma nyanser tyvärr, och belysningen vid matbordet är inte så bra för att ta bilder då lampan måste vara tänd.

Blev i varje fall en lite annorlunda maträtt idag, blogginlägg nr. 100 till ära. 😁

Ris med svampsås, höna och bönor

Vi kokade ris här för ett par dagar sedan, och nu börjar det bli aktuellt att åtgärda det innan det går hädan. Igår blev det över ungefär 1,5 deciliter champinjonsås och också en del bönor, så kallade pigeon peas ("duv-ärter") som jag kokade igår. Eftersom vi varit ute och gått en liten halvtimme idag på eftermiddagen och klockan närmade sig 16:30, blev det en ganska snabbt ihopslängd och krämigare version av en av de panamanska nationalrätterna; arroz con pollo, dvs ris med höna.

Revbensspjäll med friterad yuca

Söndagar brukar vara en dag som vi inte orkar göra så invecklad mat, men idag blev det en liten sallad med lime-vinegret, revbensspjäll och yuca-pinnar (typ pommes frites/franskisar). Revbenen kokades först i ca 1h i vatten med salt, ingefära och lagerblad. Till glazen/penslingen använde jag lök, vitlök, färsk tomat, socker, coca cola, tomatsås (direkt ur en burk), ketchup, hickory smoke BBQ-sås, Sriracha-chili-sås och salt. Så jo, blev en riktig festmåltid - även om vi inte firade nåt - och chansen är ganska så stor att vi kommer att göra något liknande i framtiden.

En liten avokado

Vi köpte som sagt ett par avokadofrukter förra veckan, och i lördags lagade vi guacamole av den ena. Totalt vägde de båda över e1,5 kilogram, så räckte bra med en för att få en stor skål fylld med härligt fräsch och krämig avokadokräm. Följde inga givna recept, utan gjorde som vi alltid gör: smaka av, krydda, smaka av, krydda, smaka av, krydda osv. Bilderna nedan berättar lite om storleken, i alla fall om man känner till storleken på en normal snusburk eller en stor limefrukt. Vi kommer nog inte att kunna uppskatta de avokadon som kommer till de finländska matbutikerna efter att ha blivit bortskämda med de lokala. Och de håller färgen även efter att de stått i en allt annat än lufttät burk med lock (så länge de är mosade med lime) i kylskåpet ett par dagar!

Ett datum och två år senare

Naissaar, Estland juli 2015

Firade en helg på Nargö (Naissaar/Nargen/Terra Feminarum) utanför Tallinn i juli nådens år 2015, och under den helgen förlovade vi oss.  Underbara stränder, vacker natur, härliga människor. Som de flesta andra som led av friskluftsförgiftning gick vi upp till det rum vi sov i, och låg och talade och funderade över livets stora frågor. Vi sku precis som de övriga i gänget på plats söka oss till den "lokala puben" när det började skymma, så bäst att passa på att vila en stund efter dagens utfärder. Där i rummet, med bara vi två, friade hubby. Ingen ring med stor diamant (precis så som jag ville), men med alla de rätta ordena. Så hemlighetsfulla gick vi med resten av kompisarna till "puben". Ja, de fick veta det senare på natten, och lite förvånade var de flesta nog. Mer förvirring lyckades vi ju skapa på de sociala kanalerna, och avsaknaden av ordentligt internet och begränsad täckning för mobiltelefonerna hjälpte knappast till. Nåja, vi var nöjda och glada, även om det tog några månader innan vi fick förlovningsringarna skaffade (med hjälp och på uppmaning av hubbys moffa 😉).

Sandstränder finns det i varje fall på Nargö

Strandtrift på en sandstrand

Blåklockor vid kyrkan på Nargö/Naissaar

Finland, juli 2016

Samma datum, ett år senare, var det dags för följande hemlighetsmakeri. Det lyckades inte riktigt lika bra, men tillräckligt för att inte alla visste om det innan det blev av. Med två av våra närmaste kompisar konspirerade vi ett möte mitt på dagen en vanlig måndag på magistraten i Tammerfors. Helgen före hade vi spenderat på en sommarstuga ute i Åbolands skärgård med kompisarna, och efteråt fick vi höra att några nog hade funderingar kring att vi sku gifta oss utan pompa och ståt. Vi väntade snällt på förbindelsebåten och gratulerade oss själva att kunnat hålla hemligheten. Det är svårt att låta bli att berätta och speciellt då man umgås med nära vänner. Men planen var ju att inget säga, och att låta gänget fira en normal sommarhelg utan att våra förehavanden sku överskugga själva helgen, om än så lite.

 

Natten till vår bröllopsdag sov vi över hos mina föräldrar (som var bortresta just då) och tidigt på måndag morgon startade vi mot Tammerfors. Allt gick som väntat, snabbt och effektivt. Först när det hela var gjort fick omvärlden veta. Hemlighetsmakeriet hade lyckats till si så där visade det sig senare, men vi njöt av att inte behöva vara i rampljuset hela dagen.

Följande två bilder är lånade av världens bästa hemlighetshållerska och min brudfrämma ❤

Efter mat i Tammerfors sökte vi oss hemåt mot Smedsby, men blev en natt på ett hotell i Vasa. Inte kan man sova hemma på bröllopsnatten heller. Ingen lyxsvit, men räckte riktigt bra för oss. Äkta champagne och riktiga glas hade våra vänner ordnat dessutom. ❤ En för oss passande bröllopsfest, speciellt som vi höll två förlovningskalas. Visst hade det säkert varit helt ok med en traditionell fest i dagarna tre, men det var inget vi ville ha. Ingen stress över organiserande hit och dit, hyra lokal och catering, svensexa & möhippa och annat som brukar höra till. Vi gjorde det så som vi ville ha det. 

 

Woodlands, Panama, juli 2017

Och nu firade vi ett år som gifta! Vi har mer eller mindre glömt bort halvårsdagen och de alla andra månatliga dagarna, och definitivt inte firat dem. Nu försökte vi satsa  lite mer och verkligen fira vår 1-årsbröllopsdag, om ens med middag på en restaurang. De senaste månaderna har varit lite stressiga, och orket har ställvis varit ganska dåligt, så några större arrangemang blev det inte tal om. En god middag som ingendera behövde tillreda och att ingendera behövde diska efteråt kändes ganska så passligt. Därför tog vi en Uber till Amadorbanken och specifikt till Bucaneros-restaurangen. Vi började med skumppa (mousserande vin) och beställde lokala musslor kokta i en smakrik sås och "arañitas" dvs de friterade tentaklerna av kalamare (inte vanlig bläckfisk utan den sorten man gör bläckfiskringar av) till förrätt. Som huvudrätt blev det hummer "termidor" med champinjoner och osttäcke serverade med grönsaker och franskisar. Vi hade tänkt dela på en hummer, men någonstans i språkets förvirrande värld blev det istället var sin lite mindre på 1 pound, vilket blir på ett grovräknat ungefär ca 500g. Helt tillräckligt mycket, och gott var det!

 

Skumppan Codorniu brut

 

Varma Svalkande vindar, så vi satt utomhus den här gången

»Almejas nacionales al ajillo«



»Arañitas de Calamar«



»Langosta termidor«

 

Kreativ paus i ätandet

 

Margarota och margarita

 

Till efterrätt blev det var sin margarita, eftersom vi ingendera orkade med något mer mättande. Hubby tog en traditionell margarita med den lilla corona-flaskan dvs en margarota, och jag en mango-margarita "on the rocks", dvs endast med isbitar, inte issörjevarianten. Uppfriskande och mättheten släppte så pass att vi nöjda och belåtna tog en Uber hem igen. Vid porten var det igen den äldre herremannen som verkligen känner igen oss, så han hälsade glatt på oss och lät chauffören passera. Inte så dåligt för en vanlig vardagskväll. 😉 Glömde däremot totalt bort att ta en gullig bild på oss båda, som vanligt.

 

Så nu är vi då officiellt inne på vårt andra år som gifta. Tiden har gått fort, speciellt sedan det blev klart att vi sku flytta hit. Inte i våra vildaste fantasier hade vi tänkt att vi sku fira vår ettårs bröllopsdag i ett exotiskt land så här långt borta hemifrån. Men här är vi nu, och efter de strapatser vi varit ute på så kan vi båda intyga att vi är starkare, lyckligare och fjolligare tillsammans än vi någonsin varit tidigare. Ja, och det stämmer definitivt också in på kärleken som blir djupare och starkare hela tiden, om någon undrar. ❤