Patita de cerdo

Patita de cerdo låter kanske som någon form av liten bakelse, men det är det spanska namnet på grisfötter. Idag testade jag alltså att koka nassetassar i kryddlag, och i skrivandets stund kokar de på låg värme tills de är färdiga, vilket torde ta något mellan en och två timmar. Uppdaterar närmare koktid i slutet av inlägget, tillsammans med ett utlåtande om hur det hela slutade och om de är ätbara. Tilltuggen till grisen skriver jag också in i slutet, då jag vet. Skriver den här gången inlägget medan jag väntar på att maten blir färdig, så blir mer eller mindre "fel" tidsform vissa rader.

Vi köpte 0,96kg dvs tre halva grisfötter för $2.58/kg, så ingen stor investering i sig, och kommer nog att köpa det pånytt om det blir gott. Först sköljde jag av fötterna ordentligt för att få bort så mycket benmjöl som möjligt och lät fötterna ta ett litet bad i en 10-15 minuter medan jag skalade två lökar och en hel vitlök samt plockade ihop mina kryddor. Lagerblad, färsk timjan, färsk rosmarin, hela kryddpeppar, kryddnejlika och såklart salt.

När jag tog upp grisfötterna torkade jag av dem med lite hushållspapper, klippte av skinnet som höll ihop delarna och stekte upp dem i lite ister i en gjutjärnsstekpanna så att huden fick färg och saltade dem lite samtidigt. I gjutjärnsgrytan satte jag också en liten klick ister och slängde i den hackade löken, de hela vitlöksklyftorna, salt, kryddpepparn, kryddnejlikorna och timjanen, och rörde om ett par varv för att få en jämn blandning. Rosmarinen väntar jag med till senare och om det känns att den passar i så lägger i den just före så att spadet inte blir för bittert. Ja, det här är första gången jag tillreder grisfötter och har inte fullt koll på vad jag gör. Ingen överraskning egentligen...

När jag fått lite färg på skinnet hällde jag över ett par deciliter vatten för att få så mycket smak som möjligt ur stekpannan och hällde alltihopa i grytan med lök-kryddblandningen. Den hade inte hunnit börja brynas ännu, och ville egentligen bara få upp värmen i grytan utan att ha en tom gryta. Placerade bitarna så att de var jämnt på bädden av löken och kryddorna, och täckte hela härligheten med vatten. Rörde ner lite sriracha (chili-såsen vi använder i nästan alla maträtter som vi vill ha styrka i, och som jag ibland glömmer att nämna) och lät alltihopa koka upp ordentligt, för att sedan puttra på låg värme under lock i den tid det nu tar för fötterna att bli färdiga. Skummar gör det i varje fall lite, och köttskum är bäst att sleva bort. Samtidigt får man ju bort lite av fettet på ytan.

När fötterna kokat i 1 h var de ännu ganska sega, så de fick koka lite till, och passade på att sätta med 3 små rosmarinkvistar då jag kollade. Jag satte lite bönor i blöt i morse, så de kokade jag upp i en egen kryddlag. Jag vill gärna ha liknande smaker men inte identiska (blir för mycket av det goda i så fall), så jag använde lagerblad och vitlök för att binda smaken till grisfötterna. När bönorna var klara tog jag dem bort från spisen. I en mindre kastrull fräste jag upp hackade tomater, paprikor, lök och culantro, och satte med lite shriracha. De hackade grönsakerna var resterna av gårdagens tomat-salsa, och sedan satte jag bönorna och vitlöksbitarna med salsan med hjälp av en hålslev. Saltade och pepprade, och så fick det vara bra med det. Bön-salsa typ.

Efter 1h 45min var nassetassarna färdiga! Spadet var förvånansvärt sött, men inte en endaste hel lökbit hittade jag i grytan. De har tydligen kokat sönder, och eftersom de inte var brynta före de började koka blev det ingen bitter löksmak. Rosmarinen kom passligt fram också, och övriga smaker gick att uppfattas i bakgrunden. Väldigt mild smak med andra ord, och det smakade inte alls fotsvett.

Som ett annat tilltugg blev det kokad otoe, dvs maniokrot, och den kokade jag i vatten tills den var mjuk. Precis som yucan måste otoen kokas i rikligt med vatten minst en gång för att kunna ätas. Sedan slog jag ut vattnet och tänkte låta det sista vattnet ånga bort från otoebitarna tillsammans med en klick smör. Tanken var god, men eftersom jag tydligen lät otoen koka för länge, resulterade det i att bitarna inte alls hölls ihop mera, så därför satte jag med en dryg deciliter grädde och lite salt, och vips hade vi mos istället. Blev lite som en mycket kletig, seg och kompakt potatismos, men smaken var god i varje fall.

Helheten fungerade helt ok, och även om färgen på såsen och nassetassarna var lite anemisk, var smaken riktigt behaglig. Jag var lite orolig över att konsistensen skulle bli otrevlig, men trots att skinnet var lite som en väldigt kompakt gelatinpudding, gick det riktigt bra att äta. Så summan av kardemumman är väl att det finns en chans att vi kommer att göra något liknande en annan gång, för dåligt var det verkligen inte. Till sist en bild på maten så som den såg ut på min tallrik. Lite samma nyanser tyvärr, och belysningen vid matbordet är inte så bra för att ta bilder då lampan måste vara tänd.

Blev i varje fall en lite annorlunda maträtt idag, blogginlägg nr. 100 till ära. 😁