Amador Causeway

Amador Causeway, Calzada de Amador på det lokala tungomålet - en lång, smal vägbank med en massa bänkar på båda sidorna, och vägen går alltså ut från Panama City till några små öar. Ute på öarna finns det en del mindre matställen, glasskiosker, en lekpark med olika gymnastikredskap för den som orkar röra sig lite mer i värmen och vattenstrålar som skjuter upp ur marken för att svalka lekande barn, en fiskeredskapsbutik, båtar och marinor, en tax-free, några större restauranger, en lagerlokal, någon form av utsiktstorn och ställen att hyra cyklar eller andra mindre fortskaffningsmedel. Lär annars vara stället man ska besöka för romantiska möten... 😉





Vy mot bron över Panamakanalen och Museum of Biodiversity



Sista veckoslutet i den här lägenheten, och äntligen fick vi ut oss i stora världen, utan större ambitioner än att se lite nytt och äta lite gott. Tog en taxi (Uber alltså, de lokala gula taxina räknas som extremsport för alla utom lokalbefolkningen) till Museum of Biodiversity i Amador. Valde att åka efter kl15 dvs hamnade mitt i en av de många trafikrusningar som förekommer i Panama City med omnejd. Vi har inte ännu lärt oss vilka tiden man inte ska ut i trafiken. Resan till Amador tog ca 35minuter, men då blev det en liten omväg eftersom vår uberchaufför inte riktigt kände till Panama Pacifico, och eftersom vi inte fått våra APP-idkort ännu så kommer vi inte ut eller in på området genom porten mot Veracruz. Samma resa 6h senare på hemvägen tog en kvart, så gäller att hitta tider på dygnet då trafiken är lugnare om man inte vill sitta fast på vägen.

 



Väl ute vid Amador och Biodiversitymuséet gick vi ett varv genom en liten "trädgård" eller vildväxande park kanske, och fick se lite lokala växter, blommor och en traditionell hydda, rancho, och såklart begrundade vi muséets arkitektur. Sedan vandrade vi ut längsmed Amador Causeway, nu omdöpt till Amadorbanken i hommage till Alskatbanken mellan Köklotavtaget och Fjärdskär på vägen till Replot. Vad gör vi inte för att börja försöka göra oss hemmastadda i det här landet... 😉

 

En traditionell rancho

Amadorbanken är ganska lång, och har gång- och cykelväg på vardera sidan. Från muséet till den första ön är det ca 2km, men det finns bänkar mellan gångvägen och de svarta stenkanterna ner mot havet med några tiotals meters avstånd. Nästa gång ska vi komma ihåg att ta med vattenflaskorna.



Museum of Biodiversity sett från stranden mot Panamakanalen

 

Vid den första ön stannade vi för att dricka nåt, och bestämde oss för att testa nåt saltigt samtidigt. Vi beställde var sin ceviche; en med räkor och en med bläckfisk plus en lokal öl och en Smirnoff Ica Green Apple. Exotiskt värre. Fiskcevichen var slut redan för dagen, så trots att det var folktomt när vi var där, verkade stället lovande. När vi kom tillbakagående senare på kvällen var det faktiskt ganska mycket folk där som satt och avnjöt middag med släkt och vänner.



Vi fortsatte sedan vidare ut mot den andra ön, Isla Flamenco. Tänkte bara gå ett varv till marinan, men slutade med att vi blev indragna på restaurangen Bucaneros på var sin Margarito. En margarito är alltså en margarita serverad med en Coronita, dvs en liten Corona. Förvånande nog fungerade det! Inte alls dåligt, vilket överraskade oss båda.



Jag valde en margarita med passionsfrukt och hubby valde en med mango. Båda två var väldigt läskande, och trots att vi satt ensamma i den utsiktslösa men luftkonditionerade delen av restaurangen hade vi det riktigt trevligt. De hade ännu kvar av dagens hummer- och krabbfångst, samt färska fiskar på is. Efter att vi kollat igenom menyn valde vi att trots allt beställa in en förrätt som inte lämnade oss besvikna! Eller besvikna på det sättet att det inte lämnade rum för varken huvud- eller efterrätt blev vi kanske lite. Nä, inte ens det. Gott var det, alltihop. De mindre bläckfiskarna och kalamares var bäst, scampin och laxen kanske de minst imponerande. De var goda, definitivt, men långt ifrån det bästa på tallriken. Patacones och friterad yuca med en majonnässås (och ketchup) fungerar minst lika bra som friterad potatis!



Efter en dryg timmes middag (som landade på dryga $62 med dricksen inberäknade) började vi söka oss tillbaks mot vår startpunkt. Vägen ut till Isla Flamenco är fyrfilig, men nu hade de stängt av en fil i vardera riktningen för nåt sorts lopp, eftersom vi såg en hel del folk med nummerlappar som svettandes sprang eller joggade i skymningen. Samtidigt körde ungdomar race med fyrhjulingar, och familjer var ute och njöt av kvällsbrisen. Vägarna var fulla med bilar, så tydligen är det en lokal sed att köra ut till Isla Flamenco och sedan köra in tillbaks till Panama City. En lokal version av en "torgmunk", "pill*ralli" eller cruising är vår gissning.

 

Rekommenderar att kolla upp Amador Causeway på nätet, och vi ska definitivt dit igen nåt tag. Kanske på förmiddagen en klar dag, att man sku få njuta av skylinen av Panama City. Nästa gång är vi dessutom lite bättre förberedda för det som blev en 10km lång extempore promenad.

Vy in mot Pamana City, upplyst i alla världens färger nattetid med en enorm reklamtavla som blinkar discoljus över hela området. Vi fick också njuta av några imponerande blixtar medan vi vandrade tillbaka till muséet för att sedan ta en Uber hem igen. Som sagt; tog en kvart den här gången.

  

För en vecka sedan...

 

Idag kväll har det gått en vecka sedan vi landade vid flygfältet Tocumen. Vi satt i mittersta raden (stort plan med 3 bänkrader och 2 gångar, KL757 var numret) mellan Amsterdam och Panama, så störde inte oss att vi hade molnigt så gott som hela vägen. På grund av molnen så var det endast de sista minuterna man kunde se ut över havet och kullarna (bergen?) runt flygfältet. Kontrasten till vyerna när vi startade från Vasa på måndag kväll var ganska stor. Höjder, grönt, och ett myller av hus i Panama City med omnejd.

 

Landningen gick snabbt och säkert. Sedan började cirkusen... Efter att vi äntligen kom ut ur planet (vi satt nästan längst bak, så vi tog ingen stress över att pressa in oss i sardinburksträngseln) började jakten på våra väskor. Eftersom det tog ganska länge att för det första komma av planet och för det andra att gå till hallen med bagaget gissade vi att våra väskor hunnit komma dit före oss. Vi hade rätt, och någon vänlig själ hade lyft ner dem från bandet dessutom. Alla tre väskorna var där, och inga synliga skador på dem heller. Fyllde i tulldeklarationslappen också, vilket alla som stannar i Panama bör göra. Mat, medicin och sånt sku kryssas i, eftersom vi hade med bland annat lite kryddor från Teneriffa och Fazers popcornschoklad. Kommer att smaka extra gott med den chokladen på midsommaren...

 

 

Följande steg var att hitta toaletterna. 11h på flyget med relativt mycket vatten och juice, samt ett par koppar kaffe, krävde det. Wifey hade nog besökt toaletten på flyget efter drygt halva tiden, men lika bra att göra ett besök innan vi sku gå genom tullen och före det visumsbehandlingsluckorna. Så mycket har vi lärt oss av diverse flygfälts-serier; det lönar sig inte att vara kissnödig när man står med sitt turistvisum och förklarar varför man inte har ett hotell bokat, eftersom den blivande arbetsgivaren borde ha fixat en lägenhet någonstans i Panama Pacifico-området.

 

Visumbehandlingen gick relativt smärtfritt trots allt, och tanten i luckan tog bilder och fingeravtryck av oss. Hemresedatum på biljetten hjälper alltid! Rekommenderar inte att åka hit utan returbiljett, även om man inte tänker använda den... Tulldeklarationslappen var tydligen bra ifylld, för efter genomlysningen sa tanten i den luckan att allt var bra, bara att ta väskorna och gå ut och möta värmen. Tur hade vi en lokal herreman som sku köra oss till lägenheten, och efter lite sökande lyckades vi hitta honom. Gudarna vet hur länge han väntat  oss, men glad och vänlig var han. Vi tog vårt pick och pack, och styrde mot bilen. Värmeböljan som kom emot när ytterdörrarna från terminalen gick upp var minst sagt chockerande. Det var som att stiga in i en svensk bastu fullt påklädd. Och fuktigheten sedan - efter max 10 sekunder hade vi båda två ett vått lager över hela kroppen.

 



 

Efter lite pusslande fick vi in alla våra väskor och oss själva i bilen, och vår chaufför började köra mot Panama City, för att sedan ta diverse mindre vägar förbi stan och vidare mot Fort Kobbe, Panama Pacifico. Vi hade tydligen anlänt mitt i kvällsrusningen, så trots att alla inte använder de större vägarna med vägtull var trafiken väldigt livlig. Eller tja, knappast efter lokal standard, men efter våra erfarenheter av rusningstrafik. Gerbykorsningen är inget jämfört med det här!

 

Tur hade vi så mycket nytt att se på så den värsta dödsångesten infann sig aldrig helt. Konstaterade i varje fall att en stor del av trafikstyrandet behöver poliser på vägen, och speciellt i livligare korsningar stod det minst en polis och viftade åt bilisterna hur de sku köra. Trafikljusen gick inte att följa i dessa korsningar (heller). Efter lite mera småvägar och modiga omkörningar parkerade vår lokala chaufför bilen utanför huset där vår nuvarande lägenhet finns. Nycklarna vi fick i ett vitt kuvert funkade, och hissen likaså. Inne i lägenheten var vi lite efter kl19, dvs över 2h efter att vi landat. Vi dumpade väskorna i lägenheten, bytte om till sandaler och svalare kläder och sedan hasade vi oss iväg mot Riba Smith efter det nödvändigaste. Myggor och knott hann bita oss redan den första kvällen...

 

Nu, en vecka senare, känns den första delen av färden väldigt avlägsen. Värmen känns fortfarande tryckande och fuktigheten påverkar definitivt vardagen. Inte ens chans att få nåt torrt i 89% luftfuktighet... Men i stora drag känns det bra, fortfarande lite osäkert i och med att vi har en del på hälft med visumprocessen, bankkontot och en egen hyreslägenhet. Men jag ska inte klaga, fick ju hela lägenheten städad idag medan jag själv satt i soffan och inte gjorde så hemskt mycket...

 

Ja, bloggen har ju redan skördat sitt första offer, så du är härmed varnad. Vi tar inget som helst ansvar för läsarnas eventuella reaktioner på inläggen! 😉