Vi har haft solsken idag. Blå himmel, ljumma (okej, varma) brisar och rent ut sagt bländande solsken, men inte tar man ju bilder av sådant. Till eftermiddagen/kvällen har de lovat åska och regn. Tycker mig höra buller lite längre bort, men kan lika väl vara basen från förbikörande bilar. Ljudet rör sig konstigt mellan husen. En sådan här dag känns det i varje fall ganska skönt att inte ha direkt sol på balkongen. Det går faktiskt att sitta ute en stund utan att svetten kommer fram. Direkt alltså. Efter några minuter känner man nog att huden blir lite fuktigare, men det kan bero på den höga luftfuktigheten. Tidigare idag var det en familj vid poolen, och barnen verkade njuta av vattenlekarna till den milda grad att någon av dem började gråta. Det är ett tecken på att man har roligt. Om någon skadar sig, blöder eller i varje fall gråter har man haft riktigt roligt. Typ.
Skämt å sido. Det är sällan vi ser de andra invånarna i det här komplexet. Oftast har det varit efter mörkrets inbrott på lördagskvällen när de möblerar om hela terrassen, eller sedan just som idag; skrattande/vrålande barn som plaskar i poolarna. Vi har inte ens lyckats ta oss ner och simma ännu, och eftersom vi flyttar på torsdagen ser det dåligt ut med att vi ska orka/hinna med det. Spännande hur två som var riktiga blötdjur som barn kan bli sådana här badkrukor som vuxna. Kan ju inte ens skylla på att vattnet är kallt här.
Att sitta på balkongen är ganska tråkigt egentligen. Tur nog når wifi-signalen ända hit, så jag kan sitta och skriva ett grubblande och på flera sätt meningslöst blogginlägg medan alla vettiga människor - och djur - sitter inne i sina luftkonditionerade lägenheter och njuter av svalkan. Tror jag börjat anpassa mig lite väl bra till värmen, eller bättre än hubby i varje fall. +25°C från luftkonditioneringen känns svalt, nästan kallt. Här ute på balkongen behöver jag alla fall inte yllesockorna (som varit i användning lite mer än ett par gånger de senaste veckorna). Svårt att tro att vi snart varit här en månad. Livet i Smedsby känns som ett annat liv, nästan i alla fall. Semesterkänslan har nu äntligen börjat ge vika för att igen släppa fram den nervösa känsla av "vad-piiiiip-tänkte-vi-egentligen?" och det inpräntade, svagt optimistiska talesättet "det-blir-nog-bra-bara-det-blir-målat".
Vi har faktiskt lite naturrelaterad underhållning här på innergården. Som mest har vi räknat till 5-6 mindre rovfåglar i olika åldrar som trakasserar småfåglarna som häckar i komplexet. Rovfåglarna påminner om hökar eller vråkar, kanske lite örnar också, men vilken art de tillhör är ännu lite oklart för vår del eftersom det finns ett antal olika i det här landet. För att veta vad vi talar om har vi därför döpt dem till måshökar. Vi tycker det passar bra eftersom deras lockrop påminner om måsars skrän där hemma. Jepp, vi har helt tydligt för lite att göra... Eller så är det hemlängtan som talar.
Så, här sitter jag nu på balkongen, dricker vatten till en rad mörk Panda-choklad, och petar på surfplattan medan bullret blir allt starkare och molnen börjar fylla den del av himlen som syns från balkongen. På en knapp kvart har solen försvunnit och molnen täcker nu nästan hela himlavalvet. Vädret skiftar snabbt här i Panama. Kanske vi får se en föreställning på himlen senare ikväll, kanske inte. Meteorologerna i den här delen av världen är definitivt i samma klass som de finska vad gäller vädret. Vissa saker ändrar sig inte även om man flyttar så här långt bort hemifrån. 😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.