Efter nästan 6 dygn med lättare restriktioner (1 - 6 juni) är vi alltså fortfarande under "totalt utegångsförbud" här i Panama Oeste (Västra Panama) och Panamá (provinsen dit Panama City hör). I praktiken betyder det att vi har max 6h var per vecka att vara ute (Tobias mellan 4 och 5,5 timmar beroende på hur de gör med lördagarna då utegångsförbudet börjar tidigare och han tappar en halvtimme), och fortfarande på våra utsatta dagar (kvinnor och karlar på olika dagar) och tider beroende på slutsiffran i cédulan/passet. I klartext betyder det alltså att vi inte kunnat vara ute samtidigt - (förutom då vi åker till läkaren för att kolla att allt är ok med Bebidjuret och hem igen) sedan första veckan i juni, och före det var den sista mars, dvs en enda dag mellan två veckors hemkarantän efter att Tobias kom hem från Ecuador och dagen före dags- och tidsbegränsningarna trädde i kraft den första april. Tyvärr kommer det här inlägget alltså inte att måla ut en solig och "allt-är-superbra"-bild av vår tillvaro här för stunden, men vi är båda friska och vi lider ingen direkt nöd. Det handlar främst om lite frustrationer och orosmoln som lyckats få fäste en sådan här måndgasmorgon i ett Panama som sakta men säkert börjar befinna sig i ett snart ohanterligt kaos...
