Flyttfunderingar

Idag är vår sista dag i lägenheten i P.H. Mosaic, och sedan är det Woodlands som gäller för hela slanten. Vi har lite funderingar redan för var våra egna möbler (som för tillfället guppar någonstans på Atlanten) ska stå, och soffan kunde vi placera in mentalt genast vi kom innanför dörren vid första besöket. Det mesta vi behöver köpa innan containern hittar till Panama (och framför allt lossnar från tullen) är inhandlade nu i varje fall. I värsta fall kan det ta upp till 2 veckor efter det att containern anlänt till hamnen innan den är genomröntgad och undersökt och vi får tillbaka vår älskade soffa + allt annat som blev medpackat. Så vi får se, den borde anlända 12.7 till Panama, men ingen aning om när den lokala Victor Ek-firman kommer och bär in allt.

Var ska man då hitta en vettig säng? Det finns en del butiker som har sängstommar och madrasser, och så finns det såklart en del fb-grupper och internetsidor där folk säljer nästan nya (och mindre nya) möbler av alla de slag. Största utmaningen blir alltså egentligen att få sängen/madrassen till Woodlands, inte att hitta en till ett överkomligt pris. Vi kollade lite på olika sängar i butikerna, och i genomsnitt är priserna liknande som i Finland. Vissa produkter har typ IKEA-priser, men det finns nog riktiga lyxprodukter också (ofta importerade från USA). Inte helt oväntat är designen på dessa produkter ganska långt från Skandinavisk minimalism/funktionalism. 😉

Eftersom vi har en hel del möbler från den svenska bygg-ihop-din-egen-möbel-jätten, inser vi att lokalt producerade eller importerade lackade trämöbler troligen inte passar in i helheten. Trots det så hoppas vi på att i något skede kunna införskaffa några (mindre) typiska möbler från den här delen av världen. Måste ju ha några souvenirer när vi kommer hem också, och vad sku vara bättre än något som är användbart, hela tiden står framme och påminner oss om den här episoden i våra liv? Nå, en sak i taget, och först ska vi göra oss hemmastadda och få visumen i skick innan vi börjar köpa en massa nya saker. En bil sku också vara ganska bra att ha så småningom... Och en egen dator. Jepp, finns en hel del med saker som vi börjat uppskatta mer och mer nu när vi lever utan dem.

På tal om att sakna saker när man inte längre har dem... En sak från P.H. Mosaic som vi inte kommer att sakna är kloaklukten som kommer emot en i dörren då man kommer in lägenheten. Väl inne blir man ju van med den, men den kommer emot varje fång vi varit ut, om ens dör ett par minuter. Urk säger jag bara. Ibland märker vi också av den mitt i natten. Att vakna till den stanken är ingen fröjd. En annan sak är städerskan. Kan inte det här med att ha en främmande människa som kommer och städar undan vårt smuts. Det känns bara så fel. Men kanske det känns annorlunda sedan när man bekantat sig med städerskan i fråga. Nå, får se, kanske det är något som jag kommer att sakna (och återinföra) när jag städat nya lägenhetens alla 132 kvadratmeter några gånger. Jisses vad stor lägenhet egentligen. Hmm.. Och så sysselsätter städandet en person också ett par timmar i veckan. Måste nog fundera lite till på det där med en "maid" en gång i veckan trots allt. Den tredje saken är vyerna. Missförstå mig rätt: att se poolarna är inget fel i sig, men att inte se mycket annat än andra balkonger och poolarna är väldigt begränsande. Som jag tidigare skrivit: jag/vi behöver se mer än endast en liten strimma himmel.

Bortskämda? Privilegierade? Definitivt. Vi lever la dolce vita här jämfört med en majoritet av befolkningen, och klagar på en massa petitesser - även om vi har så mycket mer redan än vad de flesta här ens kan drömma om. Bara att inse att vi är lyckligt lottade, både för att vi får vara med om det här äventyret, men också för att vi har tillfället att se hur lyckligt lottade vi egentligen är.

Får återkomma när vi vet mera, nu frukost och sedan se hur det blir med sängmöblemanget. 😊

Det viktigaste inhandlat inför flytten

Tillbaka i P. Pacifico, och hunnit pusta ut en stund i soffan. Tar på att åka in till Panama City, köpa säng med tillbehör, vandra några kvarter, luncha på den lite finare luftkonditionerade restaurangen Café Mar i Bella Vista och sedan åka tillbaks till P. Pacifico och köpa dynor, sängkläder, kärl och lite kastruller och köksredskap! Ja, eller värmen är den delen som gör det hela tungt... Obligatorisk blombild igen. Den här sötnosen är som kantväxt bl.a. på båda sidorna av vägen längsmed  hela Amadorbanken. Samma växt finns tydligen i gult också.

 

Vi överlevde alltså bra turen till P. City och Avenida Balboa, och damen som sålde sängmöblemanget var riktigt trevlig. Google translate fick fungera som tolk några gånger, men det är ju att vänta sig i en stad (och ett land) som har spanska som enda officiella språket. Börjar sakta men säkert snappa upp lite bekanta ord nu i varje fall, så kanske det blir nästan spansktalande folk av oss ännu. Det bästa är ju att man verkligen hör spanska i butikerna och restaurangerna, och inte engelska eller finska som på Teneriffa. Lyckades till och med att ta en bild av kanalen på vägen tillbaks mot P. Pacifico! Näpp, inte det lättaste att få bilder genom fönsterglaset på en körande Uber ovanpå Bridge of the Americas (eller vad de nu kallar den)... Nå, bättre än ingen bild!

 

 



Restaurangen vi åt på var tydligen ett ganska populärt ställe, även om den var helt tom då vi klampade in. De hade medelhavssmaker och biffar och på en annan meny olika former av sushi. Spännande kombination, men då vi var klara med vår lilla ensalada de pulpo - potatissallad med bläckfisk - var alla bord inne i den luftkonditionerade delen upptagna. Priset för en liten sallad var nästan $16, men smakerna goda och tillräckligt mycket bläckfisk i relation till potatisen.

 

Efter lunchen tog vi en Uber tillbaks till P. Pacifico, och gjorde ett besök till Novey, där de har typ allt för hemmet och en del för trädgården (förutom möbler). Vi hittade som sagt dynor, sängkläder samt skyddslakan för madrassen (vilket du vill ha i det här klimatet, onödigt att svetta ner madrassen genast), en startbox för matlagning, ugnsformar i glas, vinglas 4-pack (kommer inte att klara oss utan det tills containern kommer, så mycket goda rödvin som finns här), ett startpaket med bestick, glas, muggar och tallrikar, ett paket med 6 st olika stora plastskålar med lock och en vinöppnare. Kändes lite fel att måsta köpa sådant vi har i containern, men ska vi överleva minst 3 veckor, kanske över 4 veckor, så behöver vi lite mer än en stekpanna och engångsgrejer. Dessutom slänger de allt i samma soptunna (eller längs med vägarna) här, så känns fel att bidra med en massa skräp. Blir nog ändå en del matlagningsrelaterat förpackningsmaterial.

 

 

Följande och kanske den hittills största utmaningen blir att få allt vårt stuff till Woodlands, men en av hubbys blivande kolleger (som vi båda träffat några gånger och som bor i Woodlands) har lovat ställa upp med bil och bärhjälp imorgon. Eftersom vi inte fått våra APP-id-kort ännu är vi lite nervösa för det här med att komma in på området. Imorgon på morgonen ska sängen & co komma, så då hoppas vi ju att vi får in den bilen på området också. Får hoppas vi får våra APP-id-kort snart, men det ordnar sig väl på något sätt det också. Folk som bor här har sagt att trots mañana-kulturen får de faktiskt saker gjorda i det här landet, till slut. 😉

 

En säng kanske?

Idag ska vi och se på en nygammal säng + madrass modell King size + nattduksbord och ett spegelbord som säljs av en privatperson. Blir att ta en Uber till Avenida Balboa, dvs till andra sidan kanalen. Blir ett litet äventyr, och om ni inte hör något av oss mera vet ni att det var en fälla för dumma utlänningar. Näää, ska väl nog gå bra. Vet inte ännu exakt hur vi ska få dem till Woodlands, men det ordnar sig säkert. Flytthjälp med paketbil kan väl inte vara omöjligt dyra här i trakten. 😉

 

Återkommer när vi hittat tillbaks till Panama Pacifico! 😊

En funderare på balkongen

Vi har haft solsken idag. Blå himmel, ljumma (okej, varma) brisar och rent ut sagt bländande solsken, men inte tar man ju bilder av sådant. Till eftermiddagen/kvällen har de lovat åska och regn. Tycker mig höra buller lite längre bort, men kan lika väl vara basen från förbikörande bilar. Ljudet rör sig konstigt mellan husen. En sådan här dag känns det i varje fall ganska skönt att inte ha direkt sol på balkongen. Det går faktiskt att sitta ute en stund utan att svetten kommer fram. Direkt alltså. Efter några minuter känner man nog att huden blir lite fuktigare, men det kan bero på den höga luftfuktigheten. Tidigare idag var det en familj vid poolen, och barnen verkade njuta av vattenlekarna till den milda grad att någon av dem började gråta. Det är ett tecken på att man har roligt. Om någon skadar sig, blöder eller i varje fall gråter har man haft riktigt roligt. Typ.

 

Skämt å sido. Det är sällan vi ser de andra invånarna i det här komplexet. Oftast har det varit efter mörkrets inbrott på lördagskvällen när de möblerar om hela terrassen, eller sedan just som idag; skrattande/vrålande barn som plaskar i poolarna. Vi har inte ens lyckats ta oss ner och simma ännu, och eftersom vi flyttar på torsdagen ser det dåligt ut med att vi ska orka/hinna med det. Spännande hur två som var riktiga blötdjur som barn kan bli sådana här badkrukor som vuxna. Kan ju inte ens skylla på att vattnet är kallt här.

 

 

Att sitta på balkongen är ganska tråkigt egentligen. Tur nog når wifi-signalen ända hit, så jag kan sitta och skriva ett grubblande och på flera sätt meningslöst blogginlägg medan alla vettiga människor - och djur - sitter inne i sina luftkonditionerade lägenheter och njuter av svalkan. Tror jag börjat anpassa mig lite väl bra till värmen, eller bättre än hubby i varje fall. +25°C från luftkonditioneringen känns svalt, nästan kallt. Här ute på balkongen behöver jag  alla fall inte yllesockorna (som varit i användning lite mer än ett par gånger de senaste veckorna). Svårt att tro att vi snart varit här en månad. Livet i Smedsby känns som ett annat liv, nästan i alla fall. Semesterkänslan har nu äntligen börjat ge vika för att igen släppa fram den nervösa känsla av "vad-piiiiip-tänkte-vi-egentligen?" och det inpräntade, svagt optimistiska talesättet "det-blir-nog-bra-bara-det-blir-målat".
 

Vi har faktiskt lite naturrelaterad underhållning här på innergården. Som mest har vi räknat till 5-6 mindre rovfåglar i olika åldrar som trakasserar småfåglarna som häckar i komplexet. Rovfåglarna påminner om hökar eller vråkar, kanske lite örnar också, men vilken art de tillhör är ännu lite oklart för vår del eftersom det finns ett antal olika i det här landet. För att veta vad vi talar om har vi därför döpt dem till måshökar. Vi tycker det passar bra eftersom deras lockrop påminner om måsars skrän där hemma. Jepp, vi har helt tydligt för lite att göra... Eller så är det hemlängtan som talar.

 

 

Så, här sitter jag nu på balkongen, dricker vatten till en rad mörk Panda-choklad, och petar på surfplattan medan bullret blir allt starkare och molnen börjar fylla den del av himlen som syns från balkongen. På en knapp kvart har solen försvunnit och molnen täcker nu nästan hela himlavalvet. Vädret skiftar snabbt här i Panama. Kanske vi får se en föreställning på himlen senare ikväll, kanske inte. Meteorologerna i den här delen av världen är definitivt i samma klass som de finska vad gäller vädret. Vissa saker ändrar sig inte även om man flyttar så här långt bort hemifrån. 😉

 

 

 

Amador Causeway

Amador Causeway, Calzada de Amador på det lokala tungomålet - en lång, smal vägbank med en massa bänkar på båda sidorna, och vägen går alltså ut från Panama City till några små öar. Ute på öarna finns det en del mindre matställen, glasskiosker, en lekpark med olika gymnastikredskap för den som orkar röra sig lite mer i värmen och vattenstrålar som skjuter upp ur marken för att svalka lekande barn, en fiskeredskapsbutik, båtar och marinor, en tax-free, några större restauranger, en lagerlokal, någon form av utsiktstorn och ställen att hyra cyklar eller andra mindre fortskaffningsmedel. Lär annars vara stället man ska besöka för romantiska möten... 😉





Vy mot bron över Panamakanalen och Museum of Biodiversity



Sista veckoslutet i den här lägenheten, och äntligen fick vi ut oss i stora världen, utan större ambitioner än att se lite nytt och äta lite gott. Tog en taxi (Uber alltså, de lokala gula taxina räknas som extremsport för alla utom lokalbefolkningen) till Museum of Biodiversity i Amador. Valde att åka efter kl15 dvs hamnade mitt i en av de många trafikrusningar som förekommer i Panama City med omnejd. Vi har inte ännu lärt oss vilka tiden man inte ska ut i trafiken. Resan till Amador tog ca 35minuter, men då blev det en liten omväg eftersom vår uberchaufför inte riktigt kände till Panama Pacifico, och eftersom vi inte fått våra APP-idkort ännu så kommer vi inte ut eller in på området genom porten mot Veracruz. Samma resa 6h senare på hemvägen tog en kvart, så gäller att hitta tider på dygnet då trafiken är lugnare om man inte vill sitta fast på vägen.

 



Väl ute vid Amador och Biodiversitymuséet gick vi ett varv genom en liten "trädgård" eller vildväxande park kanske, och fick se lite lokala växter, blommor och en traditionell hydda, rancho, och såklart begrundade vi muséets arkitektur. Sedan vandrade vi ut längsmed Amador Causeway, nu omdöpt till Amadorbanken i hommage till Alskatbanken mellan Köklotavtaget och Fjärdskär på vägen till Replot. Vad gör vi inte för att börja försöka göra oss hemmastadda i det här landet... 😉

 

En traditionell rancho

Amadorbanken är ganska lång, och har gång- och cykelväg på vardera sidan. Från muséet till den första ön är det ca 2km, men det finns bänkar mellan gångvägen och de svarta stenkanterna ner mot havet med några tiotals meters avstånd. Nästa gång ska vi komma ihåg att ta med vattenflaskorna.



Museum of Biodiversity sett från stranden mot Panamakanalen

 

Vid den första ön stannade vi för att dricka nåt, och bestämde oss för att testa nåt saltigt samtidigt. Vi beställde var sin ceviche; en med räkor och en med bläckfisk plus en lokal öl och en Smirnoff Ica Green Apple. Exotiskt värre. Fiskcevichen var slut redan för dagen, så trots att det var folktomt när vi var där, verkade stället lovande. När vi kom tillbakagående senare på kvällen var det faktiskt ganska mycket folk där som satt och avnjöt middag med släkt och vänner.



Vi fortsatte sedan vidare ut mot den andra ön, Isla Flamenco. Tänkte bara gå ett varv till marinan, men slutade med att vi blev indragna på restaurangen Bucaneros på var sin Margarito. En margarito är alltså en margarita serverad med en Coronita, dvs en liten Corona. Förvånande nog fungerade det! Inte alls dåligt, vilket överraskade oss båda.



Jag valde en margarita med passionsfrukt och hubby valde en med mango. Båda två var väldigt läskande, och trots att vi satt ensamma i den utsiktslösa men luftkonditionerade delen av restaurangen hade vi det riktigt trevligt. De hade ännu kvar av dagens hummer- och krabbfångst, samt färska fiskar på is. Efter att vi kollat igenom menyn valde vi att trots allt beställa in en förrätt som inte lämnade oss besvikna! Eller besvikna på det sättet att det inte lämnade rum för varken huvud- eller efterrätt blev vi kanske lite. Nä, inte ens det. Gott var det, alltihop. De mindre bläckfiskarna och kalamares var bäst, scampin och laxen kanske de minst imponerande. De var goda, definitivt, men långt ifrån det bästa på tallriken. Patacones och friterad yuca med en majonnässås (och ketchup) fungerar minst lika bra som friterad potatis!



Efter en dryg timmes middag (som landade på dryga $62 med dricksen inberäknade) började vi söka oss tillbaks mot vår startpunkt. Vägen ut till Isla Flamenco är fyrfilig, men nu hade de stängt av en fil i vardera riktningen för nåt sorts lopp, eftersom vi såg en hel del folk med nummerlappar som svettandes sprang eller joggade i skymningen. Samtidigt körde ungdomar race med fyrhjulingar, och familjer var ute och njöt av kvällsbrisen. Vägarna var fulla med bilar, så tydligen är det en lokal sed att köra ut till Isla Flamenco och sedan köra in tillbaks till Panama City. En lokal version av en "torgmunk", "pill*ralli" eller cruising är vår gissning.

 

Rekommenderar att kolla upp Amador Causeway på nätet, och vi ska definitivt dit igen nåt tag. Kanske på förmiddagen en klar dag, att man sku få njuta av skylinen av Panama City. Nästa gång är vi dessutom lite bättre förberedda för det som blev en 10km lång extempore promenad.

Vy in mot Pamana City, upplyst i alla världens färger nattetid med en enorm reklamtavla som blinkar discoljus över hela området. Vi fick också njuta av några imponerande blixtar medan vi vandrade tillbaka till muséet för att sedan ta en Uber hem igen. Som sagt; tog en kvart den här gången.