"Den luktar nors..."

Du vet den där känslan då du för första gången doftar på något nytt, den där spänningen efter att få nya doftupplevelser? Exotiska, främmande och helt enkelt nya doftkombinationer? Något du aldrig kunnat föreställa dig att en grönsak, frukt eller krydda kan dofta? Då du febrilt försöker hitta något bekant i en doft eller smak, ens en gnutta av igenkännande? Den upplevelsen...

Vi har försökt att ta till oss lokala livsmedel, och då framförallt grönsaker, frukter och kryddor. Tisdagens butiksbesök förde med sig att vi hittade två, för oss obekanta: Guayaba och chayote. Hubby kollade upp vad de heter/kallas på svenska, och lite klokare blev vi i alla fall. Guayaba är en sort av guava, och chayoten kallas antingen grönsakspäron eller Mexikogurka (Sechium edule). Så två nya bekantskaper har vi då gjort den här veckan; en med behaglig citrusnyans och en med en doft som fick mig att tänka tillbaks på vinterfiske med Mofa. Mexikogurkan; den luktar nors. Som i nyfångad, slemmig, sprattlande nors. Tillredd påminner konsistensen mest om potatis/gurka, och kryddorna i dagens hönsgryta tog över så verkar som att den inte har så mycket egensmak. Sätter inte med receptet nu, men kanske jag kommer tillbaka till det i ett senare inlägg.

Så här ser mexikogurkan ut som hel och halverad. Den har ett litet frö i nedre ändan, och det lär vara ärbart och smakar lite nötigt. Smakade på det, men hittade nog ingen nötsmak i det, så petade helt kallt bort det. Det såg ut att vara långt ifrån färdigt, så utgick från att chansen att få det att gro var obefintlig. Har inte heller någon mylla ännu att så och plantera eventuella växter i. Ännu.

Jag återkommer med mer om guayaban/guavan senare, när vi testat äta den. Doften var alltså väldigt behaglig, fräsch, söt och citrusaktig. Kanske det går att sätta med den i en kanna sangria på veckoslutet. Hållbarheten verkade lovande i varje fall. Annars måste vi väl mixa en kanna imorgon kväll istället. Känns ju ännu som semester. 😉