Det bästa med Panama måste nästan vara tillgången till vissa speciella kryddor och örter, och grönpeppar ligger nu ganska så högt uppe på listan av kryddor som vi kommer att sakna den dagen vi inte längre har tillgång till färska sådana. Grönpepparn här kommer alltså inte i en liten burk, färdigt torkade och enkla att mosa med i valfri gräddsås, utan den finns i grönsaksavdelningen i små nätta 100gs förpackningar, färsk och ännu på stjälken. Största utmaningen är att de inte finns tillgänglig året om, så då vi råkar se av dem brukar det bli dags för torkning av peppar på enklaste möjliga vis: kökshanduk på köksbordet så nära en AC-enhet som möjligt!
Det här primitiva torksättet har fungerat flera gånger för oss, även nu under regnperioden, men säkert sku man kunna göra det något snabbare (och med snyggare resultat?) i en riktig torkare, t.ex. Evermat eller liknande. Trots att den elektriska ugnen vi har nu är betydligt lättare att sätta på låg värme än gasugnen vi hade på förra stället (minimitempen blev ju över 130 grader C med den), så testade jag inte ens det, eftersom det fungerat så bra med det här sättet. En ordentlig kökshandduk, helst lin eller annat naturmaterial och en form för att enklare kunna röra om bland pepparkornen utan att de rinner ut över hela bordet är det enda du behöver. Det blir såklart enklare också att flytta undan dem från bordet eller där de ligger om du behöver få bort dem då de ligger på en plåt eller i en ugnsform.
Jag brukar börja med att ta ut dem ur förpackningen och skölja av dem ordentligt. Sedan får de torka en stund innan jag börjar pilla loss alla pepparkornen från stjälkarna. Man blir lite svart och fingrarna, men det lossnar efter ett par dagar och många tvättningar.
Grönpeppar är alltså egentligen omogna bär från samma planta som man får svartpeppar, men de behåller sin speciella smak då de plockas ner från busken medan de ännu är gröna - till och med fast de blir svarta under torkningen. Rosépeppar, kryddpeppar och sichuanpeppar är egentligen inga pepparbär alls, och de hör till andra växtsläkten än grön-, svart-, vit- och rödpepparn (som sällan används), vilka alla kommer från samma planta (Piper nigrum). Beroende på i vilket skede bären plockas från plantan får man alltså de olika pepparsorterna med sina egna smakkaraktärer. För mer info om det kan man kolla t.ex. Wikipedia och peppar (vanlig). 😉
Efter ett par dagar (med dagliga omskakningar) börjar kornen krympa ihop och bli mörka.
Färdigt torkade grönpeppar - de ser ut som svartpeppar, lite blekare kanske, men smaken är definitivt inte svartpeppar! För en grönpepparsås med de här pepparkornen räcker en liten nypa långt, och de bränner nästan på tungan då man äter ett så där bara. För att mosa dem krävs lite mer styrka än för de färdigt torkade som du hittar i matbutiken i Finland, och jag använder helst vår trogna mortel för det ändamålet. Från färska till helt torkade tar det vanligen en knapp vecka - beroende på luftfuktigheten - och de behåller sin styrka oförändrad i minst ett år (eller tills de tar slut, vilket brukat hända hos oss före de blir svagare i smaken, i alla fall hittills). Av 200g blev det alltså en liten burk torkde pepparkorn, max 2 dl, så vi hoppas på att det kommer mer till butiken nåt tag snart igen, så vi kan torka lite mer för kommande behov eller eventullt för att kunna ta med till Finland nästa gång vi kommer oss ditåt. Den största nackdelen med färska grönpeppar? När du en gång smakat de här grönpepparkornen vill du inte ha frystorkade från butikens kryddhylla längre. 😉
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.