Upp för Ancon Hill och en dag på Taboga

Vi närmar oss slutet på den här "turistvågen", men ännu är det några utfärder kvar att skriva lite om. Tisdagen den 8 januari gjorde Ica och jag en vandring upp till Ancon Hill, den större kullen på andra sidan Panamakanalen och kullen där den panamanska flaggan vajar året om och dygnet runt.

På onsdagen hade Tobias ledigt från jobbet och då åkte vi alla tre på en heldagsutflykt till ön Taboga, "blommornas ö". Det är en halvtimmes färd med båt från hamnen vid Amador Causeway, Panama City ut till Taboga. Tobias och jag spenderade en kväll på Taboga i december 2017, då vi var och åt på La Vista, men då såg vi inte så mycket av ön. Blogginlägget från den upplevelsen finns att läsa under den här länken.

Från den första dagen vi anlände till Panama har vi förundrats över den stora flaggan som vajar uppe på Ancon Hill. Det faktum att flaggan kan ses ända från oss har ju tytt på att det är en ganska så imponerande storlek på flaggan. Dygnet runt och året om vajar den uppe på Ancon Hill, året om, oftast upplyst under den mörka delen av dygnet. Vissa speciella dagar är den på halvstång, t.ex. då vi var ute på Taboga. Om vi kollat lite bättre i kalendern hade vi sett att den 9 januari är Martyrernas Dag, Día de los Mártires, och en av några dagar av året då flaggorna är på halvstång och försäljning av alkohol är förbjudet i lag. Vi var så glada att Tobias hade ledigt från kontoret att vi inte ens kollade upp varför han var ledig.

På tisdagen blev det alltså en vandring upp för Ancon Hill för oss som inte måste sitta instängda på ett kontor, och vi var väl förberedda med bekväma skor (inte sandaler), vatten i våra ryggsäckar och lite äppel och chips som vägkost. Vägen upp för Ancon Hill var inte allt för brant, och väglaget var bättre än väntat, så egentligen sku vi ha överlevt hur bra som helst med vandingssandaler. Den asfalterade vägen som går ända upp till toppen är bred nog för en bil, men saknar mötesplatser. Där husen tar slut och vägen blir en enkel fil finns det en vägpost med en gubbe och hans walkie talkie, och uppe på kullen finns en annan vägpost med en annan gubbe och hans walkie talkie. På tisdagen var det inga bilar på vägen medan vi var där, men i teorin är det alltså möjligt att åka ända upp till toppen med bil.

Vandringen upp gick längsmed vägen, och ställvis var vi nästan inne i djungeln. Små buskliknande träd täckte de områden i sluttningarna som troligen huggits för att ge rum för utsikten. Större och grövre träd hängde över vägen, med lianer och klängväxter dinglande från grenarna. Olika gräs växte en bit från vägen och blommande buskage badade i solen. Vi vandrade i solblandad skugga den största delen av vägen, och pausade ett par gånger för att dricka av vårt medhavda vatten.

Inne i skogen hördes fågeltjatter, men vi såg inte så mycket av djurlivet. En liten kolibri hann vi uppfatta då den drack nektar ut ett blommande buskage, och en tukan (den svarta fågeln med stor gul-flammig näbb) flaxade omkring bland träden. Utöver det var det mest gula och bruna fjärilar som rörde sig i värmen. När vi kom nästan fram till toppen av Ancon Hill såg vi ett litet (kattstor) brunt djur som rotade runt i löven, och satt sedan och mumsade på något precis som en ekorre/råtta. Djuret var inte skyggt, men höll sig på ett bra avstånd.

Bilderna blev lite suddiga på grund av avståndet och zoomen (ville ju ha lite närmare bild av djuret). Sött var det - så nära sött ett råttdjur kan bli - där det bökade under torra löv och hittade ätbart. Väl uppe på toppen tittade vi på flaggan och läste på en infoskylt att den är 10 meter gånger 15 meter stor - som en basketbollplan ungefär.

Vi tittade också närmare på en staty föreställande en panamansk poet, Amelia Denis de Icaza, som är starkt förknippad med den panamanska nationalkänslan och strävan efter sjävstyre över Kanalzonen.

"Du följer inte längre mina steg,

Du är inte längre min, idoliserad Ancon.

Det ödet har förbundna band

som i din kjol bildade mitt hjärta"...

Den underliggande texten är lång, och min spanska är inte tillräckligt bra för att översätta den korrekt, men i korta ordalag om hur hennes dikt 'Al Cerro Ancón' blev ett form av startskott för det panamanska folkets strävan till självständighet och framför allt rätten att få tillbaka Kanalzonen, som fram till 1977 helt var i USA:s styre. Statyn och plakaten uppe på Ancon Hill (Cerro Ancon) är det panamanska folkets sätt att hylla och visa tacksamhet för "hennes jobb och patriotism, här är hennes fotspår och hennes flagga." Amelia Denis de Icaza var för övrigt den första kvinnan i Panama som fick sina alster publicerade! Hela dikten 'Al Cerro Ancón' finns att läsa (på spanska) på nätet, bara att söka på hennes namn och 'cerro ancon'.

Ett plakat, på spanska, om avtalet mellan presidenterna Torrijos och Carter.

Vi passade också på att äta var sitt äpple och lite potatischips uppe på toppen medan en asgam satt och tittade på oss, och det lilla råttliknande djuret bökade i marken.

Vy från Ancon Hill mot Albrook och Miraflores.

Cinta Costera och Casco Viejo.

Vy över kanalen mot Puente de las Americas och Panama Pacifico.

Vägen ner gick lättare än uppvägen, men det kändes nog i benen efteråt. Vi stannade vid ett hus där det stod att de sålde dricka och mat, och det visade sig att det var någons privata hem. Där satt vi då i deras vardagsrum och drack var sin Balboa innan vi besökte deras toalett. Aningen oväntat, men de lär ha riktig mat så som ris och sås också om du råkar dig förbi där någon dag. Stället kallas Casa Ancon, men hittade det inte på TripAdvisor, trots att herrn i huset sa att det finns där. Vi betalade och tackade för oss innan vi fortsatte vandringen neråt och ut genom porten. Vi beställde en Uber och åkte till vår närmaste Riba Smith, varifrån Tobias plockade upp oss. Ica köpte lite matsouvenirer och jag hittade en ny köksroskis/skräpkorg/pedaldriven plastbehållare för köksavfall. Senare på kvällen blev det mat och relativt tidigt i säng, så att vi orkade oss upp följande morgon för vår Taboga-utfärd. 

🌴🌴🌴🌴🌴

På morgonen tog vi en Uber ut till Isla Flamenco, den yttersta holmen vid Amador Causeway. Där köade vi med flera andra för att få våra armband som fungerade som biljetter till båten och för lunchen som hörde till utflyktspaketet. Vi fick också var sin drinkbiljett för båtresan, men dem använde vi först på tillbakaresan. Vid hamnen poserade vi vid en av Panama Citys många Panamá-skyltar, och som vi inte sett tidigare. Flaggan på Ancon Hill var på halvstång och Tobias hade ledigt. Att det var Martyrernas Dag, Día de los Martires, hade vi missat, men ledig dag är ledig dag!

Det fanns en hel del att titta på medan vi väntade, både båtar och fiskar.

Båtfärden ut till Taboga tog en halvtimme ungefär. Mellan Taboga och Panama City brukar fartyg som är på väg till kanalen ligga i ankar innan det är deras tur att köra in i slussarna. På de två mindre holmarna nära infarten till Panamakanalen finns det bränslelager, och mindre båtar kör bränslet ut till de större fartygen som inte kan köra tillräckligt nära. När vi anlände till Taboga kunde vi konstatera att ön är ganska så fin dagstid, speciellt byn San Pedro, och lågvattnet gjorde att stranden, delad i tu av piren och landgången, såg stor och framförallt sandig ut. Det är tillåtet att ta ut alkoholfria drycker och mat med sig till ön, men på piren stod några allvarliga kamouflageklädda personer och gick igenom kylväskor - till ett antal andra personers missnöje, då de plockade ut ölburkarna ur väskorna. Vi hade endast vatten med oss, men oss var de inte intresserade av.

På landbryggan väntade en "guide", och han tog oss och alla andra som bokat samma paket till stranden, där det fanns tre solstolar som vi hade som våra för hela dagen. I och med att vi bokat ett paket hade vi vissa fördelar som andra besökare inte hade; egen solstol, lunch och en guidad rundtur i byn. Trots att det inte går vägar till ön finns det små fordon som kör längsmed vägarna, inklusive ett antal golfbilar. Vi fick utpekat våra stolar, och efter några minuter blev det rundvandring i byn. 

Dagens fångst. Utöver turism lever Taboga på fiske och småskaligt jordbruk, men en stor del av alla livsmedel hämtas från fastlandet, fram för allt Panama City. Eftersom vi var de enda som inte kan spanska fick vi en egen guide, Heidi, och medan vi vandrade den korta rundturen i byn berättade hon om floran, faunan och de historiska omvälvningarna som kan spåras till Taboga på ett eller annat sätt. Hon pekade ut hibiskusblommor, kolibrin, kokosnötter i olika stadier, andra blommor, en av de fem svarta iguanerna som bor i skrymslena av en hög stenmur, huset där Francisco Pizarro (en av de spanska konquistadorerna som var verksamma i de här trakterna i början och mitten av 1500-talet) bott innan han fick sin resa sponsrad och kunde åka iväg för att erövra nytt land och kuva fler indianstammar - och en hel del annat som berör floran, faunan och historiken på Taboga. Vi hann även med en diskussion om de många användningsområden av en kokospalm och nötterna. Jag nöjde mig med att nämna att kokosfiber används som markbindare i Finland och betraktade det hon pekade ut med intresse, samt tog fotografier medan vi vandrade längsmed de smala gatorna. Ingen idé att berätta åt alla man möter att man har en kokospalm på balkongen. 😉

Ungefär halvvägs in i rundvandringen kom vi till huset där Paul Gauguin bodde år 1887 medan han bodde på Taboga under flera veckors tid, då han var i Panama och drabbades av malaria. Taboga var på den tiden ett ställe dit febersjuka fördes, inte endast på grund av att det fanns ett sjukhus där. De flesta av dem som kom till sjukhuset och ön jobbade på Panamakanalbygget, och antingen blev man frisk eller duckade under. Gauguin överlevde sin febersjukdom, och kunde lämna det gula huset, ön och Panama bakom sig. 

Taboga är idag starkt förknippat med konst och kultur.

San Pedro, Sankt Peters, katedral: den nästäldsta kyrkan i västra hemisfären.

Från att ha varit en ö med största delen slavbefolkning i början på 1520-talet, en ö som genomlevt konquistadorer, Kapten Morgan och hans törstiga pirater, och till att ha inhyst en amerikansk militärbas under första världskriget - dagens Taboga är ett ställe dit man flyr från storstadslivet för en dag på stranden. Det finns en rik historia här, som inte kan summeras i ett kort blogginlägg, så vi rekommenderar varmt att ta reda på mer, t.ex. finns det en kort sammanfattning på hemsidan för de som ordnar färjorna, närmare bestämt Taboga Express. Informationen är på engelska, men väldigt intressant för att vara om en liten ö, strategiskt liggande utanför mynningen till Panamakanalen.

Rundvandringen tog slut efter att vi kom till kyrkan, men vi gick tillbaka med Heidi genom byn och kom ner till stranden. Där passade vi på att betala för wc-besök (armband igen för att få fri tillgång till badrummen, som är privatägda/skötta av lokalbefolkningen och där spolandet sköts av äldre damer med hinkar efter uträttat besök). Vid piren tog vi några foton innan vi sökte oss tillbaka mot solstolarna. På vägen stannade vi också och köpte var sin kokosnöt av en äldre gubbe, som öppnade dem med en machete-kniv medan vi stod och såg på. $2 per liten nöt, $3 för en större, och det verkar växa av dem överallt på ön, så ingen dålig inkomstkälla.

Också abborren fick komma ut en sväng och smaka på pipa fria, vattnet i en kyld kokosnöt.

Kokosvatten är gott, men vi ville ha nåt lite mer uppfriskande, och eftersom klockan började närma sig lunchdags tänkte vi ta en kall drink på en av några få ställen på ön. Det var då vi insåg att Martyrernas Dag är en vit dag, och försäljning av alkohol är förbjudet. Det blev lemonad istället, tre olika sorter dessutom. Ananas-, mango- och kokoslemonad för att vara exakt, och de var definitivt uppfriskande och förvånansvärt fyllande, speciellt kokoslemonaden som innehöll små bitar färsk kokos. Gott var det i alla fall, i brist på en mojito eller piña colada. Konstigt nog hade de drinkmenyn framme, och då vi kommit till lunchstället såg vi att någon nog fick sina corona-öl, så vem vet hur det fungerar. Selektivt alkoholförsäljningsförbud sku jag tippa på. Ingen öl till maten för oss alltså. Maten var helt ok, helfriterad fisk med friterad tapioka (inte ris som vi beställde på morgonen i biljettkön) för mig och Tobias, och Ica fick räkor med patacones, precis som hon beställt. Lunchstället var litet, hade fin utsikt över stranden och maten kom ut väldigt långsamt och en tallrik här och en där till olika sällskap, så vi åt vad vi hade på tallrikarna istället för att börja härja om det. När vi sku stiga upp för att ge rum för nya kunder meddelade de att vi ännu sku få glass till efterrätt. Vi åt vår glass - som verkade ha bröd eller kaka i sig - och tackade för oss innan vi sökte oss tillbaka till solstolarna.

Resten av tiden på Taboga spenderade vi i stolarna under våra parasoll. Solen sökte sig sakta runt dem, så i slutet av dagen lyste den snett bakifrån, och utan solkräm eller långärmat hade det gått dåligt för min del. Blev helt tillräckligt röd i alla fall. Ica fick simma, men vi andra förblev badkrukor. Tidvattnet förjade välla in, och då vi sökte oss mot färjan hemåt hade havet återtagit sandbanken mellan Taboga och den lilla obebodda ön (som syns på bilden ovan och nedan). På bara några timmar såg stranden helt annorlunda ut, och stolvakterna på stranden hade fullt upp med att plocka bort solstolar ocg parasoll undan den inkommande floden. 

 Altaret vid hamnen när vi anlände (ovan) och då vi åkte tillbaka (nedan).

Olika vinklar, så ser lite konstigt ut...

Vägen hem gick lika snabbt som utfärden, lite mer sjögång kanske, men vi satt under tak den resan, så ingen av oss blev våt i alla fall. Vi iddes inte ens försöka fråga om öl för våra drinkbiljetter på båten, och musiken och motorljudet var så högt att det inte ens gick att tala. Debatten om att gå ut och äta slutade med att vi åkte hem - för att kunna ta den där ölen vi alla tre funderat på ända sedan vi satte foten i Ubern på morgonen. Inget fel med att vara nykter en hel dag, det är vi ju de flesta dagarna och även under helgerna, men visst hade det varit fint att sitta i en solstol på en sandstrand vid Panamabukten och smuttat på en kall öl eller en tropisk drink. Nu fick vi istället uppleva Taboga, San Pedro och varandras sällskap medan vi jagade en öl som inte var att finna - förrän vi kom hem igen på kvällen.