Kolibriboet

Sedan ungefär ett år tillbaka har vi matat kolibrina i området med sockervatten, och vi har sett en hel del med fåglar, oftast av den helgröna varianten. Tobias köpte i somras "specialfoder", dvs specifikt utvecklat socker för kolibrin, men den röda sörjan ville de definitivt inte ha och vi såg endast sporadiska besök så länge det var det vi bjöd på. När vi bytte tillbaka till vanligt sockervatten för några veckor sedan så började vi se fåglarna lite mer regelbundet igen. De är ganska så intressanta att beskåda, och argsinta är de om någon försöker sig in på deras territorium! Det händer nästan dagligen att en kolibri jagar bort en annan från matningsstationerna, och vips flyger en tredje kolibri in snabbt och smaskar i sig sockervatten. Underhållningsvärdet med att följa med vad de hittar på är ganska så högt för att vara så små fåglar.

Vi har inte sett några ungar eller bon, men på måndagen den 1 februari fick vi en överraskning då vi var på väg ut på kvällspromenad. Julbelysningen som hängt längsmed takkanten av biltaket hade fallit ner (fastsättningen i plast hade gett efter på flera ställen), och på en av lamporna hade någon liten fågel byggt sitt bo. Eftersom det verkade vara relativt nytt och rent kollade vi marken runt oss, och på marken framför bilen låg två små fågelungar! Den ena var pigg och spratlade för fullt, men den andra låg nästan helt stilla och hade en hel del små myror på sig. Promenaden fick alltså vänta, och jag hämtade fort lite band så att Tobias fick binda upp boet på den närmaste stolpen. Med engångshandskar på plockade jag upp fågelungarna, borstade försiktigt bort myrorna från den ena ungen och placerade dem sedan i boet. Allt vi kunde göra var att ta vår promenad och hoppas på att föräldrarna inte övergett ungarna, utan skulle komma tillbaka bara vi lämnade boet i fred.

På tisdagsmorgonen ville jag kolla läget, och när jag kom ut genom dörren och runt hörnet hann jag se att en vuxen kolibri flög bort från boet och satte sig i en av grannens limebuskar (de har dem som häck mot oss). Hoppet om att fågelungarna inte var lämnade ensamma var högt! Eftersom vi har ett fönster ut mot biltaket smög jag mig den vägen med systemkameran i högsta hugg, och kunde då se att den ena ungen var i boet och rörde på sig. Den andra låg däremot på marken, helt stilla. Under dagens lopp var jag flera gånger och kollade läget, men såg aldrig några föräldrar i närheten av boet. På kvällen gick vi ut och promenerade igen, och då möttes vi av (troligen) mammafågeln när vi steg ut genom dörren, flaxande och tjattrande framför oss i flera sekunder, precis som de brukar göra ibland då man är för nära "deras" sockervattenbehållare på innergården. Nu hoppas vi då på att den överlevande ungen växer och mår bra, och kanske om nån vecka blir det dags för den att flyga ur boet. Trevligt i alla fall att vi lyckades hjälpa till lite genom att binda upp boet och sätta fågelungarna dit, och såklart även genom att ha matstationer åt dem på gården, så föräldrarna inte behöver jaga nektar lika frenetiskt hela dagarna.

Bebin och mamman. Allt väl så här långt! Den andra ungen klarade sig tyvärr inte.