Finbesök i trädgården

Torsdagen den 25:te mars hade vi en iguan igen på besök, och den här gången fick vi äntligen det på det klara hur de kommer in och ut från trädgården! Vi har vetat att de mindre klarar av att krypa genom nedre delen av porten, men hur de större har gjort det har varit lite av ett mysterium. Jag råkade se när den lilla "draken" spatserade över gräsmattan och kunde konstatera att något eller någon hade dragit ner en del av trädgårdsbelysningen i samma riktning som den kom spatserande ifrån. Efter att ha mumsat lite på våra ogräs sökte den skydd under trädgårdsslanghållaren.

 

Slutet på torrperioden närmar sig

Vi börjar äntligen vara på slutrakan av torrperioden - hoppas vi i alla fall, i dagens läge är årstiderna inte alltid riktigt som de brukar vara här heller. Trädgården har definitivt tagit stryk av månader utan regn (och obefintlig bevattning), men allt som växer i krukor är ännu i liv, till skillnad från stora delar av (okej, hela) gräsmattan, som inte ännu varit så här gul och brun under vår tid i det här huset. Något positivt med det är ju att största delen av ogräsen torkar bort de med, men det ser inte så mysigt ut med en uttorkad gräsmatta när det mesta andra är grönt och frodigt. Största orsaken till att det inte blivit av är lättja och att jag inte prioriterat vattnandet av gräsmattan lika högt som krukorna. Dessutom tar det närmare 2 timmar att vattna alltihopa ordentligt, och några små droppar kan göra mer skada än total torka i längden. Gräs har ju en tendens att "gå i dvala" och börja växa igen när förhållandena igen är gynsamma. Några små lätta regn har vi fått nu i mars, och vindarna har börjat bli svagare, vilket är tecken på att vi närmar oss regnperioden. Blommande guayacana-träd är en annan indikator för att torrperioden börjar närma sig sitt slut. De blommar i gult, ljuslila, ljusrött och vitt, beroende på sorten, men gemensamt för dem är de trumpetliknande blommorna som kommer i stora klasar på nästan bara kvistar. Speciellt de gula har en tendens att översållas helt med blommor, medan de andra är lite mer sparsamma, i varje fall här på området. Vackra att se på är de då allihopa!

Mojellas - ett panamanskt recept

Efter många månader utan att göra någon "lokal" mat testade vi på söndagen den 14:nde mars ett på mojellas, dvs magmusklerna från hönornas magsäck. Tobias hittade dem i PriceSmart, och eftersom vi inte testat att tillreda sådana tidigare så köpte han hem ett paket. Om inte annat så fick vi testat lite lokala smaker och texturer, för det är definitivt främst texturen på magmuskelbitarna som är utmanande, smaken är mild och inte alls "inälvig" som med t.ex. lever.

Mamma på vift...

En av mina födelsedagspresenter från Tobias var en natt ensam på Westin Playa Bonita (27-28 februari), som är det resort-hotellet som ligger närmast oss här i Panama Pacifico. Det var en natt och totalt var jag väl hemifrån knappt 18 timmar, så inte så värst länge men skönt var det med egen tid och en natt utan att behöva stiga upp för att någon liten behövde något eller var upprörd av okända orsaker. Att jag inte sov mer än vanligt (under 7 timmar) var väl lite eget fel (skyller på central-luftkonditioneringen som flåsade något enormt), och så vaknade jag ju "normal tid" dvs lite efter kl.06 och beslöt mig för att gå på frukost före värsta rusningen. Lite annorlunda var det nog att vara ensam, och corona-restriktionerna gjorde det hela lite mer absurdt om möjligt. Ett fint hotell är det, och stranden är ganska så härlig att vandra på, speciellt efter en tidig frukost då inte alla andra ännu hunnit släpa sig till solstolarna. Utsikten från 14:nde våningen var inte så dålig den heller, och yllesockorna som kom i julklapp fick komma med - kakelgolv är alltid lite kyliga här i landet om det finns AC i utrymmet!

Några veckor komprimerade i ett inlägg

Ifall det här inlägget verkar lite fragmenterat så finns det en gansla logisk förklaring: det är skrivet lite här och lite där, ett par meningar åt gången. Jag har inte riktigt gett mig tid att sitta och plita ner ett ordentligt blogginlägg de få "lediga" stunder jag haft den senaste månaden, och Liam verkar ha en övermänsklig förmåga att känna på sig när jag sitter och skriver och bestämmer sig då för att vakna på värsta möjliga humör - tills man tar upp honom och han börjar le sitt tandlösa leende.

För snart en månad var det alltså den årliga karnevalen, men alla festligheter (parader och dygnet-runt-fester) var såklart inhiberade på grund av rådande omständigheter. I varje fall de officiella, för vägarna in mot landet var ganska packade med bilar redan fredagen före karnevalen, och ställvis lär det ha stått stilla i timmar. Vi var hemma (var annars?) som vanligt, och eftersom det var 2 nationella lediga dagar passade Tobias på att ta ut några lediga dagar så att han var ledig hela veckan. Kan säga att det var ganska så trevligt med vuxet sällskap hela dagarna istället för endast Liams.... Vi lyckades ta oss ut och gå alla kvällar den veckan (förutom på veckoslutet då det fortfarande är utegångsförbud, även om vi inte är helt säkra på att det gäller om man endast rör sig inom området), och även ett par morgonpromenader blev det då Liam vägrade somna om före klockan 07. Luften är lite svalare på morgonen, och Liam verkar sova lite bättre tupplurar efter en ordentlig promenad på förmiddagen. Eller så inte. Vi verkar inte kunna hitta det rätta receptet för att få honom att sova alla gånger fast han är trött.